Jag har skämtsamt sagt att dit jag flyttar, dit kommer gentrifieringen som ett brev på posten. Att jag slår mig ned i en stadsdel är ett säkert tecken på att det någonstans skissas på affärsplaner för minst två surdegshotell i samma område.
Sen jag flyttade tillbaka till Göteborg för fyra år sedan har kvarteren runt Kvilletorget varit mitt hem. Jag flyttade hit för att vara nära människorna som var min stad i staden. För att hitta kvarter där jag kan springa på någon jag känner. Passa en nyckel eller en katt. Komma över på kaffe.
LÄS MER:Tidningarna ska inte delta i kampen om gott och ont
När pandemin slog till för ett och ett halvt år sedan blev min del av Göteborg ännu viktigare och tydligare, samtidigt som resten av världen tycktes mer avlägsen. Varje morgon under den första pandemivåren tog jag socialt distanserade promenader och dokumenterade med min mobilkamera hur våren tog över Ramberget. Från toppen såg jag resten av staden förändras i fjärran. En bro har undan för undan rivits och en annan har byggts (Kungen har rätt i att det är väldigt rörigt på nära håll). Snart kommer Karlatornet att växa över horisonten sett även från toppen.
Infödda göteborgare behandlar ibland Hisingen som något misstänkt. ”Dödens ö”, har jag hört dem fnysa. Stadsomvandlingsstudien ”Den urbana fronten” (2015) av Katarina Despotovic och Catharina Thörn finns inte på Lundby bibliotek, men jag lånar den i stan och läser om hur Kvillebäcken kallades för Gazaremsan i GT och GP runt mitten av 00-talet. Kanske är det något som sitter kvar? Kommunen ville byta image på Kville från arbetarstadsdel till ”hipsterkvarter med bohemtycke”. Verkstäderna och industrilokalerna som stod runt Gustaf Dahlénsgatan revs för att göra plats för ”nya Kvillebäcken”. Namnet Norra älvstranden för Hisingens strand är ju förresten bara logiskt om man betraktar fastlandet Göteborg som självklart centrum.
"Den urbana fronten” är ett fint porträtt på de människor och affärsägare som fanns här innan, och en svidande uppgörelse med gentrifieringen som tränger ut små affärsägare och föreningar.
Som invånare betraktad här i Kvillebäcken kanske jag är som klippt ur en marknadsföringsplan. Men riktigt så söndergentrifierat blev ändå inte Kville, med facit i hand. Verkstäderna, de små affärerna och frisörsalongerna finns kvar och gör vad jag kan bedöma strålande affärer. I våras öppnade ett turkiskt dessertkafé fyllt av rosa blommor som serverar Instagramvänliga bakelser och kolsyreis. Frälsningsarmén har kommit igen från isoleringen och håller regelbundna konserter på torget. Människor påverkar stadsdelar precis som de påverkar oss.
LÄS MER:Mina vänner är en del av knarkproblemet
Restriktionerna är släppta. Göteborg blir större igen. Om två månader går flyttlasset. Det som var min del av staden kommer jag börja se från andra sidan älven. Jag undrar vad det kommer göra med min horisont.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
