Kristian Lundberg är död. 56 år gammal. Beskedet i telefonen är lika kortfattat som chockartat. Under några svindlande ögonblick hinner jag tänka; är det verkligen sant? Kanske en iscensättning som om den lika poetiska som anarkistiska Malmöligan återuppstått ur punkdimmorna. Den som var grejen när Kristian tillsammans med Clemens Altgård, Lukas Moodysson och Håkan Sandell satte färg på den svenska poesin i brytningen när 1980-tal blev 1990-tal och den store idolen var den danske poeten Michael Strunge.
Under drygt tio år hade jag och Kristian en speciell yrkesmässig relation. Efter diverse konflikter med olika kulturredaktioner hade Kristian kvar en plats. På kultursidan i Helsingborgs Dagblad. Han var oerhört produktiv. Såväl som poet som kritiker. Som deckarförfattare och prosaförnyare. Ständigt jagad av skulder, klasshat och det där fattigdomens mörker som präglade uppväxten i Malmö.
På Kristians initiativ inrättade vi en månadsdiktare, han själv naturligtvis den förste, som under ett år publicerade en nyskriven dikt vid varje månadsskifte. I hans spår följde poeter som Ann Jäderlund, Lars Gustafsson, Johannes Anyuru och UKON. Han skrev skönlitterära texter som vi publicerade om hans största och okända hobby; dykning.
Men själv är jag mer fascinerad av den svit av ”deckare” han skrev om hemstaden Malmö med tillhörande vingbruten f d alkoholiserad polis i centrum, missbruket hade Kristian egen erfarenhet av.
Men även hans tid på Helsingborgs Dagblad blev skakig. Famöst berömd är Kristians tvåradiga sågning av en samtidsthriller av GP:s Britt-Marie Mattsson. Boken var ju inte ens skriven, än mindre utgiven. Det enda bra som kom ut av det var att Kristian tvingades söka försörjningsjobb.
2009 kom en närmast profetisk roman om det nya Sverige och dess rättslösa arbetarklass: ”Yarden”. Den handlar om hans tid som timanställd i Malmö hamn. ”Yarden” blev både hans bredare genombrott och en stark svensk film i regi av Måns Månsson. Den efterföljande romanen ”Och allt ska vara kärlek” fick till och med Sveriges Radios romanpris. Jag minns ett besök i Västra hamnen där Kristian ett tag symboliskt bodde under de där framgångsrika åren.
Kristian är i första hand känd som poet. Men själv är jag mer fascinerad av den svit av ”deckare” han skrev om hemstaden Malmö med tillhörande vingbruten f d alkoholiserad polis i centrum, missbruket hade Kristian egen erfarenhet av. Böckerna kom i snabb följd under 00-talets senare del. Här händer nästan ingenting. En slags uppgörelse med genrens actionhysteri fylld av poetisk undergång.
2013 kom den kusliga livsskildringen ”En hemstad” med den talande underrubriken ”Berättelsen om att färdas genom klassmörkret”.
Som jag uppfattade Kristian var det orden och språket som måste finnas, blott en nödvändig tangenttryckning bort, som ett fladdrande ljus i existensens mörker.
Kristians unika oavbrutna skrivande resulterade i närmare 40 böcker, utgivna på ett flertal olika förlag. Han var en sökare som skiftade övertygelser och ideologier. Ett tag djupt kristen. Häromåret kom han ut som tidsenlig ”kulturkonservativ” med avsmak för vänsteridéer. Stick i stäv med hans tidigare djupa engagemang för flyktingars situation på asylboenden och förvar.
Under senare år förlorade vi kontakten. Och det gällde inte bara mig har jag förstått. Kanske tog orden slut, tanken blev tom och mörkret hann ikapp honom. Det som jagade honom genom hans oavbrutna skrivande. Som jag uppfattade Kristian var det orden och språket som måste finnas, blott en nödvändig tangenttryckning bort, som ett fladdrande ljus i existensens mörker.
Jag letar i hyllan och hittar en av alla de där eruptiva diktsamlingarna Kristian skrev i sin furiösa takt. Just den här bär den talande titeln ”Pitbullterrier” och kom 2004. Jag slår upp den och hamnar på sidan 31. Ögonen stannar vid raderna:
”Lös också mig och låt mig gå
Månaden är för ett ögonblick utan namn
Jag fruktar intet, ty du är intet”
LÄS MER:Författaren och poeten Kristian Lundberg har gått bort
