Ennio Morricone kunde vara som en revolverman. Han verkade sitta ner och sova för att plötsligt resa sig upp och skjuta. Som i musiken till Roland Joffés drama ”The mission” (1986).
LÄS MER:Ennio Morricone prövade ständigt ny mark
Först en stillsam oboe och lika stillsamma stråkar. Tempot stegras så sakteliga, och jag menar verkligen sakteliga. Så drar kompositören och dirigenten på med allt han har, hela symfoniorkestern och en gigantisk kör.
Det är mäktigt. Det för tankarna till både Verdi och Mozart. Det är ett mästerverk.
Morricone blev gruvligt besviken, och arg när han inte vann en Oscar. Att statyetten istället gick Herbie Hancock för ”Kring midnatt” var helt överraskande. Också tveksamt eftersom musiken i den filmen huvudsakligen är jazzklassiker i nya arrangemang. Alltså inget ”original score” vilket egentligen krävs.
Morricone kunde inte släppa detta. I intervjuer ältade han om ”The mission” och den uteblivna Oscar:n i flera decennier.
Trilogin innebar genombrott för Leone, Clint Eastwood och, inte minst, Morricone. Och plötsligt visste alla vad en spaghettivästern var för något.
Mitt första Morriconeminne är ledmotivet ur ”Den gode, den onde, den fule” (1966). Filmen var barnförbjuden så den kunde jag inte se, men musiken lät väldigt mycket vilda västern med en orkester som fått hjälp av en ylande prärievarg. Naturligtvis inte på riktigt, men visst tror man att det är en prärievarg?
LÄS MER:Mats Johnson: ”Hatten av för Belmondo!”
Sergio Leones dollartrilogi inleddes med ”För en handfull dollar”, fortsatte med ”För några få dollar mer” och avslutades med ”Den gode..”. Trilogin innebar genombrott för Leone, Clint Eastwood och, inte minst, Morricone. Och plötsligt visste alla vad en spaghettivästern var för något.
Nu har ”Cinema Paradiso”-regissören Giuseppe Tornatore gjort en superambitiös dokumentär kallad ”Ennio: The Maestro”, som inleds med att vi får se en pigg 90-åring göra motionsrörelser hemma i lägenheten samtidigt som han komponerar musik i hjärnan och ser alla musiker och körsångare framför sig.
”The Maestro” blir en resa genom filmhistorien, inte bara den italienska, från tidigt 1960-tal fram till Quentin Tarantinos brutala västern ”The Hateful eight” 2015.
Tornatore har gjort hiskeligt mycket researcharbete. Han har grävt fram gamla filmsnuttar från när den unge Ennio extraknäckte som trumpetare. Han satsar på att få med det mesta och har snackat med till exempel Clintan, Dario Argento och Bruce Springsteen. Det är namedropping så det stänker om det, och när Tornatore kommer in på filmregissörer som inte ens jag hört talas om och italienska schlagerstjärnor från förr är det överkursbetonat.
LÄS MER:Sean Connery var en skotsk filmikon
Det mesta är dock av allmänintresse. Som detta att Morricone 1969 gjorde musiken till svindlande 21 långfilmer. Då kan inte allt hålla toppklass. Eller när han behövde en text och en sångerska till en låt han komponerat till den politiskt laddade filmen ”De dödsdömda” (1971). Joan Baez ställde upp. ”Here´s to you” kan mycket väl vara hennes bästa och mest välkända sång med samma fyra textrader (den första lyder ”Here´s to you Nicola and Bart”) om och om igen.
”The Maestro” blir en resa genom filmhistorien, inte bara den italienska, från tidigt 1960-tal fram till Quentin Tarantinos brutala västern ”The Hateful eight” 2015. I den filmmusiken finns inte ett spår av Dollarsoundtracken, detta är något helt nytt. Ennio Morricone (1928-2020) vann till slut sin Oscar. Och var ganska så nöjd.
Fotnot: ”Ennio: The Maestro” kommer att visas på Bio Roy och Göta vid några tillfällen i mars.
LÄS MER:Recension: ”The Batman” i regi av Matt Reeves
LÄS MER:Recension: ”Tisdagsklubben” i regi av Annika Appelin
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
