"Så vidrig Alfons Åbergs pappa är”, sa absolut ingen någonsin. Vilket väl är konstigt med tanke på att han är en av barnlitteraturens kanske mest frånvarande föräldrar?
Jag tänker mycket på det här just nu. Min dotter har börjat uppskatta Alfons Åberg allt mer och i takt med det så börjar jag inse barnböckernas effekt på min egen världsbild, men också barnböckernas mer eller mindre omedvetna påverkan på samhället. Det är först nu som vuxen jag reagerar på att Alfons Åbergs namnlösa pappa så ofta läser tidningen. Eller läser. Han är stundtals besatt av tidningen. Den är som en utväxt i hans hand och trollbinder honom ibland så starkt att sonen liksom försvinner från hans medvetande. I en av böckerna försöker Alfons desperat få uppmärksamhet, men pappan sitter bara kvar, djupt försjunken i sin tidning. Vägrar att titta upp, lyssnar inte. Först när han märker att Alfons snickrat ihop ett mindre hus av plankor och trasiga stolar kan pappan tänka sig att uppmuntra honom med en stunds lek. Sedan börjar nyheterna på teve och leken måste avbrytas.
Jag tänker att det måste ha rasats mycket kring det här. Särskilt i det Sverige som så ivrigt greppar efter pekpinnar om hur föräldrar ska fostra barn. Kanske har folk gått man ur huse för demonstrationer eller krävt tidningsfria zoner i förskolor? Nej. Inget.
Istället tycks alla gilla Alfons pappa. Han står för något tryggt, nästan romantiskt där han sitter och inomhusröker med sin pipa. Kanske symboliserar han idag en så svunnen tid att han på sin höjd blir förarglig. Kanske förlåter vi honom för att vi ser hans kärlek till Alfons i andra situationer. Kanske är allt bara naturligt, eftersom vi själva minns situationen när föräldrar försvann in i en tidning. Det är väl inget konstigt med det? Verkligen inte, men tänk så annorlunda det hade tagits emot om Alfons pappa istället hade haft en mobiltelefon?
Debatten om mobiltelefoner, barn och familjer är knappast ny (och jag har skrivit om den förr på denna plats). Nya är inte heller de skamkänslor som finns hos föräldrar som umgås med sin mobiltelefon när de är med sina barn. Varför känner vi sådan ångest när föräldrar uppenbarligen gjort detta sedan familjen Åbergs tid? Då, i Åberg-böckerna, var pappans tidningsläsning en förutsättning, en naturlig del, ett karaktärsdrag hos pappan. I vår samtida värld är mobiltelefonen tvärtom något onaturligt och inkräktande som stjäl från tiden med våra barn. Hur skulle Alfons pappa porträtterats idag? Finns det ens några barnböcker som nämner fenomenet med föräldrar och mobiltelefoner?
Jag kan inte minnas någon, så jag undersöker saken. Söker på bibliotek, Facebookgrupper och kontaktnät för att få boktips. Får ihop knappt tio tips totalt. De flesta är sådana där en dator eller mobil bara nämns – nästan alltid som något negativt och i samtliga fall något som bara de vuxna har medan barnen leker med fysiska ting. I Nämen Benny gestaltar datorer den frånvända vuxenvärlden. I Noshörningar äter inte pannkakor är föräldrarna så besatta av sysslor och datorer att de inte ens märker att en gigantisk lila noshörning flyttat in. Märkligast är kanske boken Nu är det bara du och jag som målar upp ett svartsjukedrama mellan barnet Sigge och mammans mobiltelefon. Det digitala stigmat är uppenbart, men också otroligt märkligt. I Gunilla Bergströms Åberg-värld är tidningsläsandet en avdramatiserad miljöbeskrivning. I den samtida barnbokslitteraturen är den uppkopplade läsningen en svartepetter i varje familj, ett isolerande missbruk.
Men det finns två undantag: I Katt kan – i parken har mamman med sig mobiltelefonen till lekparken, knappar och ringer med mobilen när hon vill ha egentid. Det beskrivs precis lika odramatiskt som i Alfons Åberg.
Boken Se upp för krokodilen börjar förvisso i en scen med datorn som distraktion, men då mest som ett sätt att förklara hur pappan jobbar hemma och hur ivrig dottern är att komma iväg på utflykt. Väl iväg är det en högst naturtrogen historia: Dottern ser inga djur och det gör inte pappan heller först, eftersom han håller koll på kartan via mobilens gps. Lite senare behöver pappan ta ett kort jobbsamtal. Båda tillfällena är parenteser i berättelsen, korta beskrivningar av en självklar verklighet för uppkopplade människor.
Jag läser båda böckerna för min dotter och reagerar på hur bra det känns. Min dotter växer upp i en uppkopplad värld där datorer och mobiltelefoner är naturliga och självklara moment, men ibland också distraktioner. Det känns självklart att det ska skildras. Varför har jag inte sett det mer? Ju mer jag tänker på det, ju märkligare känns det. I allt lägre åldrar använder barn uppkopplade apparater och nästan alla föräldrar är uppkopplade. Ändå tycks det vara nästan medvetet utraderat i den moderna småbarnslitteraturen? Handlar det om moral? Idealsamhälle? Eller att samtliga författare är så gamla att de mest har referenser till sin egen urkopplade barndom?
Jag är djupt fascinerad över hur Gunilla Bergström så ömt lyckas porträttera Alfons Åbergs pappa som kärleksfull, trygg och närvarande trots att han älskar att sjunka ner i tidningen. Jag gissar att böckerna en gång i tiden har förklarat tidningsläsande för barn och kanske också gett tankeställare till föräldrar.
Ibland behövs inte mer än en rak skildring av verkligheten för att uppnå det. Frågan är varför det ska vara så svårt för Sveriges samtida barnboksförfattare att göra detsamma.
