I en värld där endast stater står som garanter för mänskliga rättigheter finns inga mänskliga rättigheter utöver medborgerliga rättigheter: flyktingar, statslösa och de som utpekats som statsfiender skulle inte tillerkännas rätten att ha rättigheter. Hannah Arendts skarpa analys av relationen mellan mänskliga rättigheter och nationalstaten har inte förlorat sin aktualitet i den globala världen. Men vad har hennes tankar om det politiska som kollektiv handling och gemensam framträdande för aktualitet?
På en föreläsning på Södra teatern i Stockholm förra veckan talade Judith Butler om rätten att ha rättigheter. Hon menade att den är performativ, den uppkommer i samma ögonblick som en pluralitet av människor framträder tillsammans för att göra anspråk på en rätt som de ännu inte har. Hon exemplifierade med transpersoners gemensamma framträdande i det offentliga rummet där de kräver friheten att vistas på gatorna utan hot om våld, palestinska flyktingars framträdande vid Israels gränser där de kräver rätten att återvända och medborgarna på Tahrir-torget som kräver ett slut på diktaturen och införandet av ett demokratiskt styre.
Jag nämnde Ship to Gaza under vårt efterföljande samtal och hon lade genast till det som ett exempel på vad hon menade. Det handlar om en rörelse som performativt gör anspråk på en befolknings rätt till sitt eget territorialvatten, friheten att återuppbygga infrastruktur och bostäder och rätten att genom egen kraft ta sig ur ett tillstånd av misär som påtvingats den genom militära angrepp och isolering. Att staterna inte skyddar en statslös befolknings rättigheter behöver inte betyda att ingen annan kan. Vad vi ser är en global civil rörelse som gör anspråk på mänskliga rättigheter som ännu inte finns.
I dag är det ett år sedan Israel anföll Ship to Gaza-konvojen. Jag minns utsattheten jag kände när vi följdes av israeliska krigsfartyg och droner riktade strålkastare mot våra huvuden. Men då började det komma rapporter från våra gräsrotsorganisationer: ”vi tältar i stortorget i Malmö och vakar över er”. I stad efter stad annonserades vakor och demonstrationer och våra vänorganisationer i Israel annonserade solidaritetsaktioner. Vi visste att den israeliska armén skulle försöka bryta vår kommunikation med omvärlden och angripa vår kapacitet att framträda gemensamt.
Men det var redan för sent. De kunde bara döda eller fängsla de av oss som fanns i båtarna. Ingen statsmakt är obetvinglig inför människor som är determinerade att agera tillsammans och som denna kraft gjort orädda. Vi seglar igen och Israel gör sig redo att stoppa oss igen med sina vanliga metoder. Men vi står för en makt de inte kan besegra.
