Kravet att endast legitimerade terapeuter ska få behandla svårt deprimerade patienter låter självklart. Men som alltid när ett politiskt förslag verkar ovedersägligt är en dos ideologikritik påkallad. Vilka är det som talar? Vilka är det som inte får tala? Vilka/vad gynnas av förslaget? Och hur ska man bedöma att patienterna i vars namn man talar inte involveras i diskussionen med hänvisning till att de saknar kunskap och omdöme?
De legitimerade terapeuternas och den legitimationsutfärdande myndighetens problembeskrivning går ut på att det kan vara skadligt och till om med förenat med livsfara för människor som är svårt deprimerade att behandlas av olegitimerade terapeuter.
Socialstyrelsen betonar att det inte bara är ett individuellt problem utan även ett samhällsproblem eftersom det innebär ineffektivitet, onödiga arbetsbortfall och samhällsekonomiska förluster.
Om man lyssnar på flödet i icke etablerade medier hörs något annat. Där är inte problemet för deprimerade och självmordsbenägna patienter att det finns olegitimerade terapeuter som är beredda att ta emot dem trots att de saknar legitimation, utan att de blir avvisade från den allmänna vården, att de förvägras samtalsterapi och att de skickas hem med en burk piller och en återbesökstid så långt fram i tiden att det framstår som ett hån för en människa i kris. I denna situation har en del av dem hittat lyssnande öron hos privata terapeuter av olika slag som de har varit beredda att betala för.
Legitimationskravet löser inte det problem patienterna beskriver men fyller andra funktioner, mest uppenbart att öka legitimerade terapeuters auktoritet. Varje gång en patient till en icke legitimerad terapeut är missnöjd med sin behandling eller skadar sig själv ska förklaringen sökas i terapeutens brist på kompetens.
Enligt samma logik ska förklaringen lämpligen sökas någon annanstans när samma sak händer med en legitimerad terapeuts patient.
En annan funktion är att det blir lättare för myndigheter att avgöra vad målet med en terapi ska vara till skillnad från att patienten tillsammans med terapeuten formulerar det. Socialstyrelsens tal tyder på att minskat arbetsbortfall och socioekonomiska kostnader skall vara vägledande.
Jag menar inte att det inte kan finnas charlataner, liksom välmenande terapeuter som misstar sig på sin förmåga att kunna hjälpa människor i psykisk nöd – jag tror dock att sådana finns både bland legitimerade och bland icke legitimerade terapeuter, liksom det finns engagerade och seriösa människor bland båda grupper. Idag tvingas människor söka sig utanför de etablerade kanalerna för att få den hjälp de behöver.
Varför inte satsa på att förändra detta snarare än att jaga olegitimerade terapeuter?
