Feghet eller mod som acceptabelt curatoriskt eller publicistiskt kriterium går hand i hand med det perversa sätt på vilket vi har kommit att diskutera yttrandefrihet (bunden till publicering av kränkande bilder av profeten Muhammed och Koranbränning). I dag kan ett omdöme om ett verks konstnärliga kvalitet eller relevans uppfattas som ett större brott mot yttrandefriheten än att censurera det med hänvisning till yttre hot. Och tvärtom kan en curator eller en ansvarig utgivare säga att hon eller han valde att ställa ut eller publicera något på grund av hotbilden som detta innebar, inte på grund av verkets kvaliteter i sig.
I båda fallen frånsäger sig den vars uppgift är att välja vilka kulturprodukter som är värda att ta plats i offentligheten sitt ansvar. ”Det är ingen bedömning av konstverket”, försäkrar man urskuldande, ”det handlar om yttrandefriheten”. Eller, ”verket var kontroversiellt” (vissa hade uppskattat det och andra inte) ”och vi kunde tyvärr inte visa det på grund av säkerheten”. Förutsättningen för att dödshot och massmedial uppståndelse uppfattas som en del av konstverket och höjer dess värde är en värld där konst inte har ett eget värde. Och det är då som att visa att en dans eller en tavla inte är värt några risker – inbillade eller ej.
Jag menar att det finns konst. Allt är inte och kan inte bli konst. Dessutom anser jag att det finns bättre och sämre konst (och då menar jag inte ”för mig” utan allmänt). Detta betyder inte att det finns universella och eviga kriterier för det sköna eller att vad som definieras som konst är autonomt i förhållande till övriga maktförhållanden i samhället.
Vad jag menar är att konst är ett speciellt verksamhetsområde, att dess kvalitet utvecklas i förhållande till dess historia och dess speciella förhållande till det mänskliga livet och att konst är samhälleligt värdefull i sin särskildhet. Konst är värd stora risker. Men konstnärlig frihet är inte detsamma som individuella politiska rättigheter och det är inte i namn av dessa rättigheter som konst bör värdesättas och försvaras. Konst bör försvaras som konst.
All yttrandefrihet är inte heller lika värdefull. Den som är viktigast och svårast att upprätthålla och försvara är den som riktar sig mot makten. I allmänhet är det lättare att angripa dem som befinner sig längst ner i den sociala hierarkin. Det är inte helt riskfritt: även de relativt maktlösa kan utöva våld. Men man kan göra det under maktapparaternas beskydd, vilket är mycket bekvämare än att försvara yttrandefriheten gentemot statens, lagens, polisens, psykiatrikernas och den goda moralens väktare.
