Los desplazados, Colombias internflyktingar, har suttit utanför arkivet sedan julafton. Över gatan finns Acción Social, myndigheten som ska betala ut hjälpen till dem. När jag frågat har de svarat att de tänker sitta där tills de får sina pengar. De har inte fått sina utbetalningar på ett år.
En morgon är parken och ingången till arkivet avspärrad . Jag blir stoppad av en säkerhetsvakt som kräver att jag skall bevisa att jag jobbar där. Först när vakten som brukar vara där varje dag intygar att jag är forskare blir jag insläppt. Jag frågar varför de spärrat ingången till ett offentligt arkiv? Det är på grund av de där, svarar han. I går natt lade de sig vid porten. Och vad är det för fara med det? Det är för att skydda dig vi gör detta, säger han med ett flin. Nej tack, jag behöver inget skydd mot internflyktingarna. Vakterna och poliserna är mycket farligare. Jag bestämmer mig för att gå ut igen och sitta med demonstranterna.
När folk upptäckte att det fanns en utomstående som lyssnade kom de i en ström. De berättelser jag fick höra var tunga. De hade sett sina kära hängas upp i träd och sedan strimlas med motorsåg, barnhuvuden krossade av bildäck, folk uppsprättade och tömda på inälvor innan de kastats i floden. En mor flydde efter att en paramilitär ledare erbjöd henne ett pris för sin sextonåriga dotter. Hon svarade att hennes dotter inte var boskap och fick dygnet efter besök av en bil med mörka fönster (en sådan som folk vet innebär att man försvinner). Men om hon nu skulle dö ville hon åtminstone inte se dottern bli våldtagen först, så hon svarade ”ni får döda mig och mina barn här och nu om ni vill, men levande får ni mig inte att kliva in i den där bilen”. Männen tvekade och valde att köra vidare. Hon packade vad hon kunde på två minuter i en liten väska och åkte ifrån sitt liv.
Om man har släkt någonstans vill de sällan hjälpa en när de får reda på att paramilitären är efter en. Man får bo i parkerna och under broarna. Man får tigga. Staten lovar hjälp som aldrig kommer. Däremot betalar staten punktligt till förövarna som anslutit sig till ett avväpningsprogram (många fortsätter ändå mörda). Och när desplazados kräver ett svar på vart pengarna som kommit från länder som Sverige till deras hjälp tagit vägen skickas poliser och militärer på dem. De blir slagna och häktade, anklagade för upplopp. Media fotar, men varken protesten eller polisvåldet kommer på nyheterna.
Därför uppfattar man en utomstående som lyssnar som ett mirakel. Kommer hon från Sverige? Är inte Sverige en av de stora donatorerna? Snälla, berätta om detta. Be Sverige fråga den colombianska staten vart våra pengar tagit vägen.
