Jag läser på GP:s hemsida ”Svensk pekas ut som Farc-chef”. Jag tänker: något har medierna lärt sig, de skriver inte längre ”svensk medborgare” så att vi fattar att han är svensk men inte riktigt. Vi fattar ändå. Och vad vi fattar är att vi inte behöver bli upprörda och omedelbart mobiliseras till hans försvar. Riktiga svenskar är förstås inte terrorister – inte vi – men vi har tagit in så många politiska flyktingar och utomeuropeiska invandrare att vi numera också har fått med en del sådant...
Sedan tänker jag: det var bara några månader sedan jag blev skuggad under några veckor av två civilklädda män i Bogotá som påstod att jag var en ”förbindelselänk mellan Farc och Hamas”. Jag tror att jag blev skuggad därför att jag hade deltagit i försöket att bryta blockaden mot Gaza. De som under vapenhot hade avbrutit vår resa och tvingat oss till Israel för att med en Kafkalinkande logik häkta oss för att vi tagit oss olagligt in i landet försökte utmåla oss som Hamasanhängare . Sedan räckte det med att jag vistades i Colombia för att jag skulle kopplas till Farc. Är anklagelserna mot den här mannen lika grundlösa?
Jag googlar. Han visar sig vara en överlevande medlem i Unión Patriótica, ett vänsterparti som legaliserades i början av 1990-talet. Varje gång någon medlem blev invald till en post blev hon eller han mördad. Omkring sextusen av partiets medlemmar dödades.
Han anklagas nu för att vara Farcs propagandachef i Europa. Vad betyder det rent konkret? Han producerar en nyhetstidning på webben (http://anncol.eu/). Jag hittar nyheter om den förra presidentens söners kopplingar till paramilitära grupper, om korruptionen inom militären, om att FN:s beslut om flygförbudszon över Libyen tagits på felaktiga grunder. Uppenbarligen en tidning med vad man brukar kalla vänsterperspektiv. Är det olagligt? Är kritik mot staten, militären och paramilitären terrorism?
Jag minns Brecht, och jag inser att jag om någon måste protestera högt nu när polisen tagit honom. Det skulle kunna vara jag. Han är född i Colombia, men han har levt och arbetat här många år, han har avsagt sig sitt colombianska medborgarskap och istället sökt det svenska. Han verkar ha ägnat sin kraft åt att avslöja de statliga institutionernas och militärens brott i en smutsig konflikt där förbrytelserna ofta begås i det fördolda och förövarna går fria.
Och jag är svensk i en tid då ”vår säkerhet” sätter mina medborgerliga rättigheter på undantag och där bilden av ”terroristen” bidrar till att vi är likgiltiga när staten negligerar sin plikt att skydda medborgare.
