Det har gått kanske en halvtimme i filmen när Fredrik, med Skinny Puppy-lugg och svarta boots med stålhätta, sitter på en busshållplats på Österlen. En raggarbil kör förbi och någon vrålar ”SYNTHBÖG!”.
Scenen står såvitt jag minns helt fri, den har ingen egentlig koppling till handlingen, och funderingen är därför om den är med för att den så tydligt visar på vad alla som kallade sig riktiga synthare under de där åren på 80-talet fick vara med om? Att bli kallad ”synthbög” av raggare och hårdrockare, även de outcasts i subkulturernas undervegetation, förstärkte känslan av ett utanförskap bortom utanförskapet. Ingen förstod sig på en synthare.
Ingen förstod sig på en synthare.
”Düsseldorf, Skåne” sammanfattar i mångt och mycket mina tonår och äntligen har alla vi ”synthbögar”, av alla färger, former och kön, fått vår generationsfilm. En sorts upprättelse och revansch i form av en väldigt fin och känslig kärlekshistoria mellan en tjej och en kille som hittar varandra i det där kolsvarta utanförskapet men där killen är ännu lite mer utanför än tjejen. Hur det hela slutar har jag ingen lust att spoila, jag kan bara rekommendera alla att gå och ta reda på det själva, men jag konstaterar att regissören Patrik Blomberg Book med stor kärlek, kunskap och respekt förlöser min ungdom på vita duken. Han är och har alltid varit en av ”oss”.
Med soundtracket blandar han allt från skånska Pages naiva synthpop till Twice A Mans eteriskt svävande analogäventyr, låtarna är valda med en fingertoppskänsla som bara någon som samlat på Fad Gadget-sjuor och stått längst fram på Revolting Cocks på Stadt Hamburg i Malmö kan få till. Framförallt lyckas han på dryga 90 minuter film och en dryg timmes soundtrack visa hur mycket hårdare, skevare och mörkare synthen var ställd mot dåtidens kombattant hårdrocken.
När den belgiska bodygerillan Front 242 åkte på sin första kommandoräd stod Jon Bon Jovi i duschen och smekte in den tredje omgången Wella-inpackning i pudelburret. Skinny Puppys Nivek Ogre låtsasslaktade en hund på svartklubben Draupner och skapade rubriker i GP ungefär samtidigt som Poison klistrade på sig glittertajtsen och sa ”AHH!”. Det är egentligen bara nutidens black- och extremmetal som haft en chans att matcha DAF i nihilism och attack. På 80-talet var matchen inte ens match, syntharna vann lätt på walk over.
När den belgiska bodygerillan Front 242 åkte på sin första kommandoräd stod Jon Bon Jovi i duschen och smekte in den tredje omgången Wella-inpackning i pudelburret
Och bara för att förstärka detta så släpper Broder Daniels Henrik Berggren sin första låt på flera år. Han har gjort allt helt själv hemma på kammaren i vad som låter som en bedövande ensamhet och melankoli. ”Dark night of humanity” är den mest själsligt utplånande skapelsen på länge, naturligtvis i synthskrud.
Med allt detta i åtanke vore det väl rimligt att tänka sig att ”världens första synthfilm” ska få resten av världen att i alla fall försöka förstå sig på synthen och syntharna, men fan tro’t. Så gott som varje vecka arrangeras synthkonserter i Göteborg, stora som små med gamla som nya band, men väldigt sällan når dessa bortom klubben för inbördes beundran. Tur nog är den både stor och härdad, konserterna säljer inte sällan slut och något säger mig att de flesta av dess medlemmar ändå är ganska nöjda med att fortsätta befinna sig där i utanförskapets utanförskap. Nuförtiden slipper vi i alla fall busshållplatsincidenter.
Läs mer från Daniel Claeson:
LÄS MER:Recension: Avatar - The great metal circus, Gothenburg film studios, lördag
LÄS MER:Recension: Jesper Lindell & Scarlet Rivera, Pustervik, tisdag
LÄS MER:Recension: "Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen!” med Jonas Gardell
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
