Någon gång vid millennieskiftet bytte jag en flygbiljett mot medverkan i en dokusåpa. Det här var åren då framgångarna för ”Robinson” hade fött febril aktivitet i tv-världen. Lite som när någon får årets egentliga julklapp Airfryern och börjar fritera sina frukostmackor så applicerade produktionsbolag konceptet ”släppa ner verkliga personer” i allt de kunde hitta. Hermetiskt tillslutna rum, tredje världen, barer. Och i mitt fall – turism.
Någon hade hoppat av ett reseprogram till Prag. USP: peka på gamla hus och slarva. Jag bodde i stan, kände en i produktionen och hoppade på eftersom jag inte hade råd att resa till mammas födelsedag i Stockholm. Man behövde ju flyga upp mig först, för att ge sken av att jag var turist.
LÄS MER:Recension: ”The Beatles: Get back” – Disney plus
Exakt vad som utspelade sig är preskriberat. Och glömt. En influensa ledde till att jag – för att kunna hänga med i kvällsaktiviteterna – självmedicinerade på sådant som östeuropeiska apotek erbjöd innan de gick med i EU. Samtidigt som jag ogärna ville utsätta tjeckiska vänner för regisserat festande, varpå det riktiga livet började efter att vi deltagare fejkat sänggående.
Inga glada producentminer när detaljerna framkom då kamerorna packats ner. Men en lektion i illusionskonst som jag har haft nytta av. Och ett minne som återkom när jag i veckan såg en dokumentärserie om fyra unga killar. Där borde väl alla likheter, utom vår ålder och substansmängd, med Peter Jacksons Beatles-serie ”Get back” upphöra.
Spaltmeter har redan skrivits. Och fler blir det. Filmvetare kommer undra om den digitala förbättring som gör att man nu kan se exakt var gränsen går mellan Paul McCartneys babyhull och hans alkoholplufsighet innebär ökad transparens. Eller om det fjärmar oss från de där dagarna 1969.
Färre kommer skriva som det är, kanske för att The Beatles har fans som får Free Britney-gängets fanatism att blekna.
Färre kommer skriva som det är, kanske för att The Beatles har fans som får Free Britney-gängets fanatism att blekna. Men utan den sorts berättande som präglat tablåerna sedan ”Robinson” skulle inte en av historiens kommersiellt mest framgångsrika regissörer leverera denna älgvandring för skivsamlarmän. Det hade blivit en konventionell dokumentär eller slappredigerats ner i en box för de inbitna.
Nu kan man välja vilken ”Get back”-scen som helst och den har synts i ”Paradise hotel”. Testosteronhackordningen som gör att Ringos mun slokar mer än hans mustasch. Paul tuppar fram med nya tjejen, stilar vid pianot medan hon plåtar honom. Och jag är osäker på om en producent i dag skulle komma på något så strategiskt som att sätta en flickvän i grabbarnas kreativa cirkel, dag ut och dag in.
Samtidigt som jag iakttar den här ytterst medvetet redigerade dokusåpan läser jag en intervju med den konstnärliga ledaren på den Viktiga dokumentärfestival som just har avslutats i Amsterdam. Han menar att dokumentärvärlden plågas av en eskapistisk ”seriositetsskam” som drivs av strömningstjänsternas behov av kul ”stormarknadsutbud” (Variety 28/11).
Hm. Jag dubbelkollar den svenska dokumentärhösten. En film om IS sexslavar och en man som fått livet pajat av sitt barnskådespeleri. Knäpper tillbaka Disney plus. Där är det bara den digitala ytan som är glättig i serien om killarna som just förändrat världen. Som nu får ihop en – med sina mått mätt – medioker skiva. Som aldrig lyckades ta tillvara på sin största begåvning, den mobbade ynglingen George Harrison.
LÄS MER:Oväntade följden av Netflix monopoljakt – dramarevolution
Den manliga vänskapen i ”Get back” får Ruben Östlunds ”De ofrivilliga” att te sig som en barnfilm. Gör Metallicas terapirulle ”Some kind of monster” till smurfpop.
Och alltsammans tack var det mest bespottade tv-formatet sedan ”Bingolotto”.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
