Tjocka böcker kan påminna om manliga kommunalråd: med ett slags självbelåten storhet bligar de ogenerat stöddigt på läsaren. Till exempel 2666, Roberto Bolaños metalitterära resa mot den mexikanska våldsspiralens botten. Enbart i kraft av sitt omfång (1053 sidor) reser den ett absolut krav att bli tagen på allvar (även om placeringen i min hylla, nära Jonathan Littels 900-sidiga De välvilliga, tycks skapa en viss osäkerhet).
Men trots självmedvetenheten kan just själva tjockleken på en roman tveklöst skapa ett litterärt värde.
Precis som titeln på gårdagens bokmässeseminarium, om den kommande nyöversättningen av Thomas Manns roman, blev också jag "Bergtagen av Bergtagen". Berättelsen om den unge borgarsonen Hans Castorp som besöker sin lungsjuke kusin på det exklusiva sanatoriet Berghof i Davos, och får se sin vistelse sträckas ut från tre veckor till sju år, rymmer en mängd dimensioner. Men inte minst handlar den om tiden. Hur den dras ut och löses upp i den genomritualiserade monotonin som utgör sanatorietillvarons väsen; att på korrekt vis vira in sig i en filt är till exempel inget den lättsinnige ens bör överväga.
Tidsupplösningen är självfallet något Mann främst gestaltar i texten. Men en långt ifrån obetydlig komponent är sidantalet (864 stycken i pocketutgåvan av Karin Boyes översättning från 1929, 941 i Ulrika Wallenströms kommande). Mängden text, och i förlängningen den tid den tar i anspråk att konsumera, är en nödvändig del av romanbygget: berättelsen går in kroppen på ett rent fysiskt vis (de sju åren tog mig en intensiv läsvecka att genomleva). Det uppstår ett slags spegeleffekt, där den litterära tidens inbromsande tempo reflekteras ut mot den reella.
Att frammana samma suggestiva icke-varande på mer ödmjuka 250-300 sidor är en omöjlighet.
Och den nåd, för att tala med kritikern och litteraturvetaren Sara Danius, som drabbar läsaren när den når slutet av Marcel Prousts svit På spaning efter den tid som flytt är inte enbart insikten av hur elegant romanens många trådar tvinnas samman (eller lättnaden över att äntligen vara färdig).
När du som läsare genom Marcel blickar ut över den förr så mondäna parisiska salongens grånade och förfallna existenser är de inte de enda som har åldrats.
Den flydda tiden är också din. En synnerligen konkret litterär erfarenhet.
Men väl värt att minnas, till exempel när man ställs inför Tom Clancys breda bokryggar: ibland är många sidor bara många sidor.
