Kärnan i varje konspirationsteori är ett krav på proportionalitet: en president eller statsminister kan inte skjutas av en ensam galning, precis som två torn på Manhattan inte kan fällas på order av en man i en afghansk grotta. Det måste till en vittförgrenad sammansvärjning, helst kopplad till den amerikanska statsapparaten, för att skapa balans. Annars blir förlusten för futtig och ondskan obegriplig.
Debatten om huruvida Stieg Larsson hade förmågan att skriva den omåttligt framgångsrika Millennium-trilogin följer samma jämviktsprincip. Anders Hellberg, som var Stieg Larssons chef på TT under slutet av 70-talet och början av 80-talet, menade ju i DN i förra veckan att Larssons språkhantering var såpass dålig att han omöjligt kunde ha skrivit böckerna, och att hans sambo därför måste ha stått för formuleringarna. Det är en bevisföring som inte riktigt övertygar. Under 20 års arbete med språket lär man sig en del, och Millennium-böckerna må ha kvalitéer utöver de krasst kommersiella, men de kännetecknas inte främst av någon bländande prosa.
Nej, det är återigen obalansen som skaver, asymmetrin mellan framgång och författare, och som får teorivävandet att accelerera.
Ironiskt nog går även journalisten Kurdo Baksis nyutkomna Min vän Stieg Larsson (Norstedts) att läsa in i samma mönster. Boken är en finstämd och känslosam berättelse om hans kollega och vän och sorgearbetet efter dennes hastiga bortgång. Baksi vill inte att boken ska betraktas som en hyllning, hans uppsåt är att bredda bilden av vem Stieg Larsson var. Alltså: han skrev förvisso de tre deckarna och är i dag känd över hela världen, men större delen av sitt liv ägnade han åt många gånger oavlönat antirasistiskt arbete (någon extraordinär reporter hävdar inte heller Baksi att han var).
Men de tillgivna orden får ändå ett panegyriskt drag – det finns liksom ingen hejd på hur gott Stieg Larsson ville och hur mycket han slet. Hans mer okända storhet (som Baksi också var en del av) står alltså i proportion till deckarförfattarens.
Världen förblir så i våg.
Exakt hur det gick till när Millennium-böckerna skrevs lär vi inte få veta. Men Kurdo Baksi poängterar vid upprepade tillfällen att Stieg Larsson var en person som inte sökte personlig uppmärksamhet; ett exempel som återkommer är att han inte ens brydde sig om att signera artiklar han skrivit. Att samma person sedan skulle ta åt sig äran för en svit böcker han inte skrivit förefaller otroligt.
Även om konsekvensen blir att verkligheten befinner sig i obalans.
