Ullevi är ett vidunder. Det säger Håkan Hellströms gitarrist Simon Ljungman i färska GP-podden ”Håkan Hellström – från Jazzhuset till Ullevi”. Han vet ju. Alingsås-sonen har klivit upp för den där trappan till scenen några gånger nu.
Alldeles innan samlas Håkan Hellström och bandet i en cirkel. Spända nerver, pumpande adrenalin, men säkert också en trygghet i att man vet att man tränat, repat och förberett sig för just detta.
Sedan jublet, vrålet och 140 000 händer som sträcks upp mot Göteborgshimlen. De första ackorden i rock ’n’ soul-berg å dal-banan som rasslar, skakar och kränger sig runt arenan under två bullrande, larmande timmar.
Nu måste det få vara okej att bara ryckas med
Som journalist och kritiker ska man kanske hålla fast sig själv på någon slags professionell matta. Inte låta sig ryckas med utan se till att sakligheten trycker undan glädjen. Men nej, inte nu. Inte när vi har suttit hemma i två år av tystnad.
Nu måste det få vara okej att bara ryckas med. Längtan har varit alldeles för lång och analyserna får faktiskt vänta lite. I alla fall till dess att lamporna slocknat på Ullevi. Just nu vill jag bara vara en del av den där förväntansfulla, sedan länge uppdämda euforin som ska släppas lös under fyra augustikvällar.
LÄS MER:GP Dokumentär: Håkan Hellström – från Jazzhuset till Ullevi
LÄS MER:Kvinnorna i Håkan Hellströms låttexter är indie, prinsessor, och helt ouppnåliga
Håkan Hellström är inte den ende som spelar på Ullevi under andra halvan av den här rekordsommaren. Men det är något speciellt med hemmaplan. Iron Maiden, Ed Sheeran och till och med Rammstein passerar staden, bygger upp sina alltmer rymdstationslika scener, spelar och drar sedan vidare till nästa arena.
Håkan Hellström, hans band och framförallt låtar är en del av vår egen berättelse, vår egen vardag. Det är inte bara det att Simon Ljungman kanske måste masa sig upp och köpa frukostfrallor på Coop dagen efter spelning, vilket säkert också kan vara ett vidunder med en bankande efterfest-skalle att bära på.
Snarare är det framförallt det, och detta har jag varit inne på flera gånger tidigare, att låtarna utspelar sig på våra gator, i vår stad. Vi kallar GP-podden ”Från Jazzhuset till Ullevi” trots att Håkan väl egentligen aldrig har spelat där? Han blev för stor, för snabbt. Det är mer det att låtarna, och vi med dem, har tagit den vägen.
Med risk för att vara naiv, romantisk och lokalpatriotisk
Att samlas på Ullevi blir ett sätt att stämma av och uppdatera den gemensamma historien om oss själva och platsen vi bor på. Vilka finns kvar, vilka har dragit vidare, vilka har separerat och vilka har hittat varandra sedan sist? Vilka har vi förlorat? Vad finns kvar att vinna?
Inför att Håkan Hellström skulle spela på Ullevi första gången sade han någonting i stil med att det brukade vara sånger från och om New Jersey som sålde ut arenan. Det har varit fantastiska kvällar det också.
Men med risk för att vara naiv, romantisk och lokalpatriotisk är jag faktiskt övertygad om att det betyder något att vi får sjunga om Långedrag i stället för Asbury Park, om Nordhemsgatan i stället för Flamingo Lane.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
