Jag noterar en ängslighet bland äldre kulturjournalister gällande SVT-programmet ”Cyklopernas land”, de vet inte riktigt vilket ben de ska stå på. Livrädda att göra bort sig. Att missa någon referens och bli utskrattad på nästa kulturfest. Så låt mig ge er en hand. Låt mig lotsa er.
”Cyklopernas land” består i stort sett av en panel som diskuterar populärkulturella fenomen, men efter några minuter önskar jag inte sällan att jag vore död. Hela programmet är som popbandet Kent – man vill ge intryck av en avslappnad nonchalans à la Velvet Underground med djupa, insiktsfulla analyser av den nakna samtiden, men det blir snart omöjligt att dölja de inblandades medelklassbakgrund i små samhällen med fri tandvård, flourtant och gratis skola. Svennebanan är intrycket, inte Velvet Underground-banan.
Cyklopernas land är ett P3 som förvillat sig in i tv-huset
Det är så fritt från substans och espri att åldermannen Johan Croneman i Dagens Nyheter tror sig missa något, att den totala bristen på innehåll beror på honom själv. Att han på grund av ålder (han eftersöker en boomer-varning) inte förstår. Men jag, som generationsmässigt står exakt mellan ”Cyklopernas land” och Johan Croneman, kan berätta att det finns ingenting att missa eller missförstå. Det är bara tomt.
”Cyklopernas land” är ett P3 som förvillat sig in i tv-huset och den enda som är glad över det är Jan Scherman som hela julen gastat om ett samarbete Public Service-företagen emellan i dessa kris- och nedskärningstider. Och det är också enda gången som ”Cyklopernas land” lyckas tangera att vara nutida och up to date – programmet skriker lågbudget och testballong.
Ett intelligent och initierat samtida kulturmagasin får vi vänta på. Men trots detta eller på grund av just dess billiga format fick ”Cyklopernas land” chansen att rama in Uppesittarkvällen i SVT. Och precis som Jesus hade velat så slog jag mig ner framför tv:n och följde detta som ett barn som trycker näsan mot bilrutan då familjen saktar ner förbi en olycksplats.
En rimstuga levererar mediokra rim till berusade barn som ringer in
En påtagligt nervös Christopher Garplind öppnar dörren till lägenheten där kvällen ska utspela sig och sätter direkt på sig den konstlade och missklädande coolhetsmasken och bjuder halvt in tv-publiken till kvällens spektakel. Sedan följer tre timmar av vad man närmast kan beskriva som det du får om du köper en gammal VHS-kassett med ”Jacobs Stege” och ”Svepet” i Chinatown.
En rimstuga levererar mediokra rim till berusade barn som ringer in. Artister av Så mycket bättre-kvalitet gör fruktansvärda tolkningar av jullåtar. En panel med illasittande kläder gör narr av tidigare uppesittarkvällar. Och en bunt äldre skådespelare utan relevans tillåts berätta fullkomligt ointressanta och världsfrånvända anekdoter. Lägg därtill listor utan spets och ett par fylletrattar som skapar tröttsam stämning i ett kök (att man inte ringer den just nu hetaste kocken, Leo Frodell från Ett Hem, är bara ett exempel på hur oinitierad redaktionen är). Och ungefär där är jag återigen död på insidan och tvingas aktivera en gammal Norm Macdonald-dvd för själslig hjärt- och lungräddning.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Så bra är ”Jul med Astrid Lindgren” på SVT
LÄS MER:Osäker framtid för SVT:s långkörare Kalle Anka
LÄS MER:Här är tv- och filmfigurerna som skrämde oss som små
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
