I vintras blev äntligen ”Vita huset” tillgänglig i Sverige och jag tog chansen att se om alla sju säsongerna i ett svep. Aaron Sorkins hyllade drama om president Bartlet och tjänstemännen i maktens korridorer är fortfarande underhållande och välskriven, men det är världsbilden som står ut.
Det är enklare, renare på värld som skildras, ett utslag av 1990-talets optimism. Där har USA gått vinnande ur kalla kriget och kommit ut på andra sidan som liberal, moralisk ledare av den fria världen. Alla kommer i slutändan att tjäna på att industrijobben flyttar utomlands i form av billigare produkter hemma. Frihandel leder automatiskt till demokrati i ”mindre utvecklade” länder.
Till och med republikanerna skildras som goda, sansade och principfasta.
Makten tillhör med självklarhet en liten elit av välutbildade, vita, straighta män i kostymer. Kvinnor är sekreterare, fruar eller undantag. Ingen oroar sig för hur flirtiga kommentarer ska tas emot på arbetsplatsen – även om allt är städat och kyskt familjeanpassat. Den svarta komikern som skämtar om polisbrutalitet avbokas diskret som värd för den officiella presidentmiddagen och alla är överens om att det är rätt att lägga locket på.
Den svarta komikern som skämtar om polisbrutalitet avbokas diskret som värd för den officiella presidentmiddagen
När danska ”Borgen” kom tio år senare hade finanskrisen och kriget mot terrorismen solkat ned den optimistiska andan. Seriens fiktiva första kvinnliga statsminister Birgitte Nyborg är visserligen inte helt olik den vänsterliberale president Bartlet, men ”Borgen” är mer realpolitisk, mörk och… ja, dansk.
Här kohandlar den idealistiska statsministern med en diktator om att utelämna oppositionella för att säkra ett lönsamt energiavtal och navigera sin roll som ledare för ett litet land i förhållande till supermakten USA. Karaktärerna har sexliv (privatliv överhuvudtaget) och kvinnorna står i fokus på ett helt annat sätt. Den andra huvudpersonen, tv-stjärnan Katrine Fönsmark, genomgår en abort i ett av seriens första avsnitt. När den nya säsongen i veckan hade premiär på Netflix efter nio års uppehåll har Birgitte Nyborg kommit in i klimakteriet.
I dag är gränserna mellan fiktion, verklighet, medier och politik inte lika lätta att rita upp. Under det tumultartade presidentvalet 2016 chockade realitystjärnan Donald Trump och hans högerpopulistiska rörelse etablissemanget. Det blev ironiskt att karaktärerna ur ”Vita huset” plötsligt dök upp på twitter och fick stora följarskaror när de protesterade mot Trumps uttalanden och politik.
Sett i backspegeln framstår ju det presidentvalet som ett långfinger mot alla de idéer ”Vita huset” stod för. Övervåld från poliser, rasism, fattigdom och sexism kunde inte längre viftas undan. I dag ser vi också hur handeln med rysk gas inte har skapat mer frihet. I stället är det demokratierna i EU som gjort sig totalt beroende av en stat som just nu utför en storskalig invasion av sitt grannland Ukraina.
Serien ”Folkets tjänare”, där Zelenskyj spelar den helt vanliga läraren Vasyl som oväntat blir president ligger för övrigt uppe på SVT Play.
Till sist:
Det här är min sista krönika i denna tidning. När jag började för fem år sedan spelades ”Tidningshuset som gud glömde” på stadsteatern. För ett par veckor sedan blev Göteborgs-Posten Årets dagstidning. En dramaturgisk båge att vara stolt över när jag nu går vidare. Tack till alla läsare.
LÄS MER:Recension: ”Drottninggatan” av Åsa Erlandsson
LÄS MER:”Vita huset” – ett välkommet vykort från förr
LÄS MER:Recension: ”Statsministermordet” av Hans-Gunnar Axberger
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
