Ingrid Bosseldal: Behöver vi veta vem Fröken Snusk är bakom masken?

Måste det finnas en riktig person bakom Fröken Snusks rosa balaklava som vill rida en svettig Borlängeraggare som en dalahäst? Det undrar Ingrid Bosseldal som dyker ner i pseudonymens historia och finner en magisk potential.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Tänk er att Fröken Snusk skulle vara en av deltagarna i tv-programmet ”Masked singer”, inte som Wunderbaumgranen, Biltärningen eller dalahästen, utan som sig själv: Fröken Snusk. Tänk er vidare att hon är veckans förlorare och därför utgör måltavla för Måns Zelmerlövs och Pernilla Wahlgrens och publikens mobbliknande ”Av med masken! Av med masken!”.

Skulle någon på allvar bry sig om svaret? (Förmodligen inte). Skulle demaskeringen vara ungefär lika upphetsande som bilderna på Hooja-killarna utan skidglasögon, öronlappsmössor och Helly Hansen? (Förmodligen.)

Det mest spännande med Fröken Snusk, är nog de frågor hon påminner om. Vad innebär det att stå på scenen som någon annan? Vad innebär det att skapa under en pseudonym? Vem är jag när jag inte är mig själv? Och förresten, vem är det? ”Jag själv”?

ANNONS

Pseudonymen kan också för den som utmanar eller avslöjar vara ett sätt att skydda sig själv eller andra

Det finns många skäl till att som artist eller konstutövare uppträda bakom en mask. Det kan vara ett led i en simpel program- eller marknadsföringsidé (Fröken Snusk i rosa balaklava är måhända mer fantasieggande än en skönsjungande Sara Andersson eller Amina Amin i jeans och tröja – och hon framställs också oftare som en manlig produkt än som ett skapande subjekt).

Men det kan också vara ett sätt att skydda sig och/eller att skaffa sig ett frirum; vilket historiskt varit allra tydligast inom litteraturen och journalistiken. I tider och kulturer där kvinnor ska tiga i församlingen och framför allt inte yttra sig i vissa frågor (makt, lust, estetik), kan en manlig pseudonym eller signatur vara en strategi för att alls göra sig hörd och kanske än mer, för att alls bli lyssnad till.

Pseudonymen kan också för den som utmanar eller avslöjar vara ett sätt att skydda sig själv eller andra (från utstötning, trakasserier, våld, med mera) eller helt enkelt en del av ett estetiskt motstånd i syfte att rikta blickarna mot verket istället för mot personen.

Ett av de starkaste exemplen på det senare är den italienska författarpseudonymen Elena Ferrante. När journalisten Claudio Gatti menade sig ”avslöja” vem Elena Ferrante egentligen var, var det få som behövde avslöjandet. Författaren Jeanette Winterson blev rasande. Hon upplevde att försöket att skapa sensationsjournalistik om någon som mycket tydligt valt anonymiteten var en både illvillig och sexistisk kränkning av en författares rätt att själv dra en gräns mellan det skrivna och den skrivande – och en oförmåga att respektera att Elena Ferrante uttryckt att författarnamnet var en förutsättning för skrivandet.

ANNONS

För vad är egentligen någons verkliga identitet?

Ordet pseudonym betyder ”falskt namn” och ger på så vis intryck av att det bakom pseudonymen skulle finnas något mer verkligt, det sanna namnet och en persons verkliga identitet.

Men det finns också en del som talar för motsatsen. För vad är egentligen någons verkliga identitet? När Fröken Snusk sjunger ”rid mig som en dalahäst”, måste vi då tänka oss att det finns en verklig person som talar genom den rosa balaklavan?

Alltså: Vill verkligen den som lånar sin kropp till Fröken Snusk, men döljer sitt ansikte, rida en småsvettig Borlängeraggare som en dalahäst? Eller är det just Fröken Snusk som vill detta och som också visar världen sitt långfinger när den så kräver?

Den portugisiska författaren Fernando António Nogueira Pessoa (1888-1935) skrev skönlitteratur och andra texter under en mängd olika namn, som han själv omtalade som sina heteronymer, ungefär annat namn, eller i hans fall andra namn.

Till skillnad från pseudonymen såg han varje namn som en självständig författare med en egen identitet. Och just det han hävdade har även andra vittnat om. Att skriva eller uppträda under ett annat namn (än det givna) kan samtidigt vara att uppträda eller skriva som en annan.

ANNONS

Då är det inte ett enkelt rollspel med en ”verklig” identitet i botten, utan ett uttryck för vad som faktiskt kan beskrivas som en magisk mänsklig möjlighet att – utan att för den skull vara schizofren – vara mer än en.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Stökig första repetition för Fröken Snusk i Scandinavium

LÄS MER:Mello-artisterna om Fröken Snusk och Israel-bojkotten

LÄS MER:Fröken Snusk om skakiga vägen till Melodifestivalen

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS