1981 dök plötsligt de tre singlarna ”Dreaming of me”, ”New life” och ”Just can’t get enough” upp som från ingenstans och hördes i både radio och på dansgolvet på fredagsdiskot på fritidsgården i Partille. Som tämligen nybliven tonåring föll jag pladask för Depeche Mode och köpte så fort jag fick chansen debutalbumet ”Speak & spell” med den inplastade svanen på omslaget. Det lät inte som något jag hört tidigare. Syntar som väste och fräste, blippade och bloppade medan trummaskiner stampade takten. Där och då blev jag syntare.
Att det var något nytt märktes tydligt på att dåtidens rockkritiker (med betoning på rock) inte begrep ett smack. Syntpop var ju inte riktig musik, det var ju bara att trycka på en knapp (skulle vilja se de där kritikerna trycka på den knappen). Väldigt många år senare träffade jag Depeche sångare Dave Gahan på ett hotell i London och vi pratade bland annat kort om det, att de förstod att de var något på spåren eftersom de fick så mycket skit.
”På väg in på det där hotellet såg jag Andy Fletcher”
På väg in på det där hotellet såg jag Andy Fletcher utanför porten, där han stod och rökte om jag inte missminner mig. Just som jag övertalat mig själv att gå fram och säga hej ringer telefonen (kan du stanna en dag till, Michael Jackson ska ha presskonferens) och när samtalet är över var ögonblicket borta, Fletch var inte längre där.
Andy ”Fletch” Fletcher startade bandet året innan de där singlarna släpptes, först som Composition of Sound men snart byttes namnet till Depeche Mode. Vid sin sida hade han Vince Clarke, Martin Gore och Dave Gahan och tillsammans börjar de snickra på vad som skulle komma att bli den största elektroniska rockorkester världen skådat och så sent som 2020 blev invalda i Rock and roll hall of fame.
Sågs som ”den tråkiga killen” i bandet
Fletch har ofta betraktats som den lite tråkiga killen i bandet, och det brukar skojas om att ingen vet vad han egentligen gjorde mer än att han fungerade som något slags manager under ganska många år. Han må vara den enda medlem som inte har komponerat någon depeche-låt men jag är övertygad om att Depeche Mode hade splittrats många gånger om från tidigt 1990-tal och framåt om det inte varit för honom. På något sätt har han lyckats hålla ihop bandet under alla år, trots alla stridigheter och drogdimmor. Att han sedan av allt att döma tycks ha varit en hyvens snubbe gör ju inte saken sämre.
Jag läste bara häromdagen en text om bandmedlemmarnas olika sidoprojekt. Fletch var ofta dj i alla möjliga sammanhang, han startade och drev skivbolaget Toast Hawaii och producerade och supportade syntpopduon (senare trion) Client, som bara hade goda ting att säga om sin mentor. Han lärde dem allt om branschen, gav tips och inspiration musikaliskt och var framför allt en vän som alltid ställde upp. Tillsammans med hustrun Gráinne Mullan har han två barn.
Resan har inte varit enkel – eller smärtfri
Under 1980-talet var det ständiga konflikter mellan syntare och hårdrockare, åtminstone här i Sverige där det ibland kunde vara svårt att ta sig hem. I dag är elektroniken och syntarna en del av i stort sett all populärmusik och Depeche Modes bidrag till den utvecklingen kan knappast överskattas. Visst finns många andra elektroniska föregångare också och de tidiga årens lättviktighet må ha hånats. Samtidigt gjorde Depeche elektroniken tillgänglig och populär. Senare blev musiken mörkare, tyngre, hårdare, men utan att förlora förmågan att svänga till makalösa melodier, vilket fick allt fler att få upp ögonen (och öronen) för ljud och instrumentering. Till och med Johnny Cash tolkade ju ”Personal Jesus”.
Men resan har inte varit enkel eller smärtfri. Vince Clarke lämnade bandet tidigt och ersattes av Alan Wilder som själv lämnade efter en turné som visserligen definitivt satte bandet på världskartan och i musikhistorien men också höll på att ta livet av dem allihop. Även Andy Fletcher, som drabbades av depression och ett total mentalt sammanbrott. Men precis som de andra tog han sig ur krisen (kriserna) och kunde gå vidare. Om Gore och Gahan kommer att fortsätta utan honom är faktiskt inte helt enkelt att sia om. De trivs kanske bättre i varandras sällskap än på länge (när de väl ses) men Fletch har som sagt haft rollen som en vågbrytare mellan stormigare sinnen.
Depeche Mode spelade i Sverige senast 5 maj 2017, på Friends Arena. Jag var inte där då men har sett bandet åtskilliga gånger på olika scener. Och oavsett vad han gjorde där uppe på scen, den gode Andy Fletcher, så såg han alltid ut att ha roligt när han med yviga handklapp eldade på publiken. Och det är så jag vill minnas honom.
