Nu har då Svenska Akademien skakats om i sina grundvalar. Institutionen, intakt från 1786, har efter en lång golgatavandring, bespottad av medierna, piskad av sina egna ledamöter och offentligt hånad av både ministrar och befolkningen i knytblusupprop, slutligen gjort sig redo för att hängas upp på korset.
Det börjar bli dags att vi slutar vältra oss i denna uråldriga dramaturgi. För ja, unkna värderingar och beteenden ska med rätta vädras ut, både från gamla och nya verksamheter. Vi lever som bekant i ett modernt, upplyst samhälle där alla kan och bör förväntas bete sig med respekt mot andra människor. Detta gäller givetvis också ledamöter i – och personer kring – Svenska Akademien. Och alla andra arbetsplatser också, för den delen.
Men kommer vi verkligen till rätta med vad som helt uppenbart är strukturella problem genom att gång på gång iscensätta olika versioner av passionshistorien? Akademien är inte Jesus, men den offras efter samma svart-vita modell som han en gång offrades, precis som Benny Fredriksson tidigare i år. Är det verkligen modernt att försöka lösa gamla unkna värderingar med något minst lika gammalt och unket: pöbeljustisen?
Jag tycker inte det. Svart och vitt-tänkande och gruppmentalitet hör just till den förhistoriska tid som inte minst Jesus själv ville fördriva med orden: låt den som står fri från skuld kasta första stenen. Om det var något #metoo-rörelsen (som hur man än vrider och vänder på det var startskottet för Akademiens fall) ville visa på var det just det, att sexuella övergrepp inte bara var något som enskilda mäktiga män som Harvey Weinstein gjorde sig skyldig till. Att det var en nedtystad men utbredd del av den västerländska kulturen. En kultur som vi alla direkt, eller indirekt, bidragit till.
Istället för att lyssna på det budskapet och inse att metoo rörde oss och våra handlingar dagligen riktar vi skammen utåt. Istället för att lära oss något av Fredrikssons tragiska bortgång knyter vi på oss blusar, lyfter vissa till skyarna och sänker andra till havets botten. Danius den goda, Horace den onde. Som om någon av oss med rätta kan reda ut de många gråskalor i den infekterade sörja som är kvar av Svenska Akademien.
Och som om det faktum att kungen (apropå ett modernt samhälle) känner sig manad att ändra några stadgar i Akademien överhuvudtaget spelar någon roll för det som från början var problemet – att vi fortfarande lever i ett samhälle där grundläggande respekt mot varandra inte är en självklarhet. Jag ser inte hur de senaste veckorna hjälpt oss med det.
Istället för något så omodernt och solkigt som pöbelvälde och monarkingripanden: Låt domstolar hantera kriminella ärenden. Och låt oss som kollektiv genom självrannsakan, goda normer i skola och uppfostran och genomtänkt lagstiftning se till att svineriet förpassas till historien.
Det tar mer tid och låter inte lika kul, jag vet, men vid ytterligare behov av att vältra sig i knytblusar, kungar, fallna drottningar eller goda och onda kan jag varmt rekommendera Netflix.
