Under 2010-talet har min hjärna gått från att hantera långa, sammanhållna tankar till att spastiskt endast kunna reagera på andras reaktioner, drev och flimrande skärvor av idioti. Jag tror faktiskt det gäller de flesta av oss. Känner du inte igen dig? Grattis. Du kan lugnt fortsätta läsa inbundna böcker, gå på långpromenader helt utan lagom distraherande poddbabbel i hörlurarna och sätta dig i soffan för att lyssna på musik som soloaktivitet. Men innan du blir allt för nöjd med dig själva ska du veta detta: För tio år sedan var jag precis som du.
När 2009 blev 2010 prenumererade jag fortfarande på flera olika tidskrifter med genomarbetade texter om mat, fotboll och musik. Jag såg timslånga nyhetssändningar dagligen och varje vecka bänkade jag mig koncentrerat framför filmer. Jag läste böcker utan ansträngning, gick sjukt nog på teater emellanåt och kunde utan att blinka redogöra för vad veckans stora nyheter var. Ibland var jag understimulerad och ringde en vän för att hitta på något.
På vägen till och från jobbet har jag poddande stockholmare i öronen som kommenterar lösryckta citat från människor, som bara är snäppet dummare än de själva.
Sedan dess har min hjärna sakta anpassats till att hantera en helt annan typ av information. Innan frukost är jag idag medveten om tio offentliga personers snedsteg, innan lunch trettio självpåtaget upplysta människors reaktioner på desamma. På vägen till och från jobbet har jag poddande stockholmare i öronen som kommenterar lösryckta citat från människor, som bara är snäppet dummare än de själva. På kvällen låter jag Youtube rulla i bakgrunden med ett amerikanskt perspektiv på vilken person som sagt det mest korkade den här veckan. Det är så djupt otillfredsställande att jag med halvöppen mun samtidigt måste ploppa röda och gröna bollar på en mobilskärm tills jag somnar ifrån alltihop, bara för att vakna upp och låta allt börja om igen.
Under 2010-talet har vi lärt oss att skapa kluster på sociala medier, paketera våra personer och åsikter, hålla oss i skinnet så vi slipper bli föremål för drev eller kasta in brandbomber i kommentarsfält om vi är sugna på att bli det.
Allt är inte nattsvart. Naturligtvis håller vi på att utforma nya intelligenser och färdigheter. Under 2010-talet har vi lärt oss att skapa kluster på sociala medier, paketera våra personer och åsikter, hålla oss i skinnet så vi slipper bli föremål för drev eller kasta in brandbomber i kommentarsfält om vi är sugna på att bli det. Versionen av mig som levde 2009 hade aldrig klarat av att hålla reda på turerna under bara några dagar i december 2019 kring Linnéa Claessons skärmdumpar, Arga snickarens moralkakor, Eskil Erlandssons vikingasjuka, Boris Jonsons kylskåpsfadäs, Fredrik Virtanens förtalsanklagelser, Belinda Olssons humorkvalitet och ytterligare hundratals lösryckta händelser som exploderar var för sig utan att någonsin hakas fast i något större och begripligare som liknar en kontext.
Det är inte samtidens fel att jag har blivit dum. Förutsättningarna för att bilda sig har aldrig varit större än under de senaste tio åren. Jag kan få daglig direktinformation från världens mest framstående forskare via sociala medier. Lyssna på vetenskapligt underbyggda radiodokumentärer från hela världen. Se 17 timmar Vietnamkrigsdokumentär i en sittning och beställa hem vilken bok jag vill på sekunden. Vill jag inte betala kan jag låna digitala exemplar av historiens mest hyllade klassiker gratis, vandra runt på Wikipedia i timmar och hänföras av årtusenden av samlad kultur i all världens museum utan att behöva lämna hemmet.
Men tyvärr har jag blivit så korkad det senaste årtiondet att jag överhuvudtaget inte är förmögen att tillvarata alla tillgångarna. Men lättad ser jag mig omkring på sociala medier och kan raskt konstatera att de flesta andra också verkar ha blivit dummare. Och eftersom allt är relativt, kan jag därför förhoppningsvis räkna mig som normalbegåvad även under det kommande årtiondet.
LÄS MER:Spotify gör trösklarna till nya upptäckter låga
LÄS MER:Konceptkrogar urholkar själen
