Jens Liljestrand har blivit rik på att sälja böcker, skriver han i en lång text i Sydsvenskan (9/8). Han har köpt ett vrålåk, ett hus, en skinnjacka och Lars Noréns stenbänk, men känner sig ändå inte lycklig.
Vem är han, tänker jag när jag läser texten och lyssnar på låten ”New Kids on the Block” från EP:n ”Driftarens Guide till Galaxen” (2021) med Jaqe och Michel Dida gästade av Barakat, Bino, Ghebrehawariat.
Men så minns jag ändå artiklarna om försäljningen av Noréns dödsbo, där denna Jens hade en roll. Jag orkade inte sätta mig in i vad det hela handlade om. Jag tänkte bara på att jag hade identifierat ett begär inom mig själv. Det handlade om mitt och Noréns gemensamma vurmande för estetiken hos designern Yohji Yamamoto. Jag har inga plagg, men inshallah kommer Yamamoto eller Alexander McQueen-husen att vilja klä mig en dag utan att jag behöver offra min frihet för det. Eller: Vänta tills de vänder på personkontot, för att tala med Jaqe.
Men Jens, OK. Jag tänker att jag skulle kunna introducera dig, och alla olyckliga, till Epikurismen, lyckans och njutningens filosofi från 200-talet f.Kr. Jag menar inte att anta att du inte känner till det, jag tänker bara att det kan finnas hjälp här. I gengäld och i öppenhetens anda, kan du kanske hooka up mig med den där driftiga agenten som du nämner i din text. Skicka muschter hitåt, amigo, för att tala med Michel Dida.
Apropå din femsiffriga nota på en Michelinrestaurang som du nämner i texten: En vanlig missuppfattning om det epikureiska är att det handlar om någon sorts hedniskt överdådighet och dekadens. Men det epikuréer egentligen eftersträvar är lugna sinnen, någonting vi ofta ser i reklam för lyxvaror. Det är inte själva produkten vi vill åt, det är att bli fridfulla och rofyllda.
Jag har inga plagg, men inshallah kommer Yamamoto eller Alexander McQueen-husen att vilja klä mig en dag utan att jag behöver offra min frihet för det.
Att äta väl och njuta handlar om något annat – främst ett fjärmande av smärta. Det är den högsta njutningen, så oberoende av vad en må mättat sin mage på, är mättnaden i sig ett fjärmande av smärtan och alltså en njutning. Epikuros själv brukade mest äta bröd och oliver och dricka lite svagt vin. Till en vän skrev han en gång och bad honom skicka lite ost så att de kunde festa loss. Fest hade man på varje Eikas – den 20:e i månaden. Då njöt man tillsammans med mat, dryck, dans, musik, poesi, filosofi. Detta i trädgården, en viktig förutsättning för utvecklingen av filosofin – en plats att samlas på och odla tillräckligt för att vara oberoende. Epikuréerna brukade också kallas ”de från trädgården”.
Jens, du skriver att du var på restaurangen med en vän. Bra. Detta med vänner, till skillnad från älskare, var en central fråga för de från trädgården och de menade att det tog fram det bästa i mänskligheten. Men det räckte inte att träffas och fika lite då och då, det som krävs för ett gott liv är också ihärdiga samtal, ett analyserat liv och den sortens stöd och kärlek en visar vänner. På det viset startades också de första kollektiven runt Medelhavet. Kollektiv där alla kunde ha sina kammare, men alltid ha nära till hands till varandra i korridorerna eller trädgården.
Givetvis förstörde kyrkan allt detta på typ 400-talet och de flesta av dessa gamla platser och kollektiv känner vi i dag till som avlägsna kloster. Men många grundpelare från epikurismen blev kvar. De från trädgården menade att det som var viktigare än själva inkomsten var att känna att man på något litet sätt ändå gjorde världen till en bättre plats genom sitt arbete. Att vara oberoende och fri, kanske på en mindre arbetsplats med trevliga kollegor och inte falla för de begär som reklam skapar. En högt stående följare, Diogenes från Oinoanda, var väl medveten om detta och använde sig av härskarens verktyg genom att på en 80 meter lång vägg vid stadens marknadsplats rista in och måla bokstäverna i rött för att påminna invånarna om Epikuros filosofi.
Att äta väl och njuta handlar om något annat – främst ett fjärmande av smärta.
Minnet är kort och vi kanske har något att lära oss av de organiserade religionernas upprepningar och om hur reklam fungerar, om vi använder oss av dem för att påminna oss själva om vad vi egentligen behöver. Mer frihet och ett meningsfullt arbete som kommer när vi känner att vi tillför någonting till gruppen och världen.
Inte undra på att Marx skrev en avhandling om sin favoritfilosof Epikuros. Jag skriver nog detta mest till mig själv även om jag tvivlar starkt på att jag någonsin kommer upp i dina siffror, Jens. Nu tror jag att jag gör bäst i att börja förbereda min ost, dikt och spellistor för snart är det Eikas med vänner igen och tacka gudarna hörrni, eller för att tala med Bino: benim kan skatta sig lycklig. Än så länge.
Merima Dizdarević är poet och debuterar under hösten med ”långt från ögat långt från hjärtat” på Albert Bonniers förlag.
Läs mer på GP kultur:
LÄS MER:Kulturmannen är inte död, han har bara blivit lat
LÄS MER:När ska Horace skriva om hur göteborgska pojkar blir män?
LÄS MER:Författarna som väljer bort handlingen
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
