Burka songs-rättegången
Ann-Sofie Hermansson (S), tidigare kommunstyrelseordförande i Göteborg, anklagas för grovt förtal, efter att i samband med ett planerat panelsamtal om Hanna Högstedts film ”Burka songs 2.0” kallat debattörerna Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi för bland annat extremister på sin blogg.
Först friades hon i tingsrätten, men nu ska frågan avgöras i hovrätten där professorer, genusvetare, terrorforskare och religionshistoriker har bjudits in för att ge sin syn, där ibland idéhistorikern Sven-Eric Liedman.
Förhandlingarna i hovrätten ägde rum i början av september, och domen kommer 30 september.
Fatima Doubakil och Maimunah Abdullahi anser sig ha blivit förtalade av Ann-Sofie Hermansson eftersom hon i sin blogg har kallat dom för ”extremister”. Jag är hennes försvarare i rättegången. Professorn Sven-Eric Liedman vittnade i målet och har på GP:s kultursida utvecklat sin syn på begreppet ”extremist”(19/9).
Reglerna om förtal tar sikte på spridandet av nedsättande uppgifter. En uppgift är ett påstående som kan vara sant eller falskt. Att sprida nedsättande uppgifter om någon kan utgöra förtal. Åsikter kan däremot fritt brytas i ett offentligt meningsutbyte. Så måste det vara i ett öppet samhälle. Ändå har denna gränsdragning lett till diskussion.
Gränsdragningen är viktig. Åsiktsfriheten och yttrandefriheten skulle annars omintetgöras. Ingen skulle veta vilka åsikter som han eller hon straffritt skulle kunna framföra offentligt mot någon annan.
Som framgår av Liedmans artikel har han själv i flera blogginlägg betecknat Annie Lööf som extremist. Det är klart att Liedman har rätt att hysa och sprida denna åsikt.
LÄS MER:Ordet extremist pekar mot våldsbejakande terrorism
Fatima Doubakil och Maimunah Abdullahi försöker med hjälp av Liedman upplösa den viktiga gränsen mellan åsikter och uppgifter. Ett projekt som skulle kunna få långtgående följder för den fria debatten.
Liedman hävdar att uttrycket ”extremism” har ”ett sakligt innehåll”. Att ett påstående har ”ett sakligt innehåll” är inte detsamma som att det uttrycker en ”uppgift”. Själva glidningen i språkbruket innebär att den centrala frågan göms i dimridåer.
Den som är extremist avviker i det aktuella sammanhanget från mittfåran. Ibland är mittfåran möjlig att definiera och då kan man se vad som avviker från denna. I detta ligger ett allmänt -men begränsat- sakligt innehåll. Så långt är Liedmans påstående okontroversiellt men också ointressant.
Den avgörande frågan är om avvikelsen är så stor att den kan betecknas som ”extrem”. Den frågan kan aldrig besvaras objektivt. Det rör sig helt om en subjektiv värdering.
Som framgår av Liedmans artikel har han själv i flera blogginlägg betecknat Annie Lööf som extremist. Det är klart att Liedman har rätt att hysa och sprida denna åsikt. Problemet är att han anser sig själv ha större frihet att sprida åsikter om personer än vad han tillerkänner Ann-Sofie Hermansson. Hon har dessutom haft goda skäl för sin åsikt.
Jag uppfattar Liedman som en demokratiskt sinnad person. Han är inte jurist, men han är en samhällsengagerad akademiker, och borde som sådan ha kunnat genomskåda de krafter till vilka han nu lånat sitt namn, sin auktoritet och sitt renommé. Om han har genomskådat detta är det faktiskt ändå sorgligare.
Läs mer om Burka Songs-rättegången:
LÄS MER:Ann-Sofie Hermansson (S) anklagas för förtal – nu ska hon höras i hovrätten
LÄS MER:Nalin Pekgul har känt sig hotad till livet
LÄS MER:Rafflande när ordet ”extremist” prövades i hovrätten
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
