I sin replik nr två går Pontus Stenshäll som konstnärlig ledare på Stadsteatern till förnyad attack mot Mikaela Blomqvist som kritiserat hans uppsättningar. Hon har "förlorat sin trovärdighet genom att konsekvent, slentrianmässigt och okunnigt misskreditera teatern och dess konstnärliga företrädare", skriver han och talar om för Björn Werner att "läsaren och publiken blir förlorare när kritikerns agenda tycks framstå som grundad i personlig ovilja och en okunnighet om teater som en samtida konstart." Det är en uppseendeväckande synpunkt när det gäller en av landets främsta kritiker.
Men pinsamma teatertimmar har jag på senare år upplevt flera av på denna teater.
LÄS MER:Varför ska kritikern ha en särställning?
Stenshäll vill vara up-to-date. Häromåret lanserade han sin teatersäsong med klassikerna "Utvandrarna", "Gösta Berlings saga" och "Hemsöborna".
Det gick inte bra för klassikerna på Stora scenen. "Utvandrarna" var en katastrof. Annat ojämnt. Publiken kom till "Hemsöborna" och fick se Özz Nujen spela Carlsson i en ytlig iscensättning. Men det var jubel i busken från första entré. Det handlade nog mindre om att "läsa sceniska situationer" och "förstå en föreställnings underliggande strukturer" som Stenshäll skriver.
LÄS MER:Så lätt tystas inte en kritiker
Jag framhärdar i att tro att en stor stadsteaters väl och ve förutsätter en hög konstnärlig nivå.
Det är simplare än så. Det handlar om tolkning, respekt för teatertexten och kvaliteten i arbetet där Göteborgs stadsteaters gamla kännetecken ensemblekonst numera allt oftare ersatts av kändisteater.
Här är inte plats för en utförlig genomgång. När Stenshäll själv får säga det kan det se ut som om teatern i huvudsak varit mycket framgångsrik under sin konstnärlige ledare. När Stenshäll väljer recensionscitat och skriver "Ni ser tendensen" betyder det bara att han valt vad han vill att läsarna skall se. Bara den vägen kan han tala om Blomqvist som "omdömeslös".
LÄS MER:"Du har fel Blomqvist"
Göteborgs stadsteater har förstås haft sina toppar och dippar. Där gjordes stor samtidsteater under Knut Ströms, Torsten Hammarens och senare Karin Kavlis ledning och därefter öppnade Mats Johansson för gruppteater med pjäserna "Flotten", "Hemmet", "Sandlådan". Regissörer som Ralf Långbacka och Lennart Hjulström kunde under dessa produktiva år göra klassikerteater inför entusiastisk ung publik men den betvingade också den äldre. Till förortsscenen Angereds Teater knöts stadsteatern stjärnor som Margita Ahlin, Kerstin Tidelius och Sven Wollter. Mats Johansson hade som teaterchef en lång och framgångsrik om än turbulent tid vid Götaplatsen. Sen blev det en svår tid med chefsbyten och dyningar efter striden om "Manifestet".
Jag framhärdar i att tro att en stor stadsteaters väl och ve förutsätter en hög konstnärlig nivå. Det säger historien.
