Det är val i Spanien igen. Det fjärde på fyra år. Veckan innan valet, när jag ska boka flygbiljetter för att rösta på plats, tvekar jag medan jag fyller i betalningsuppgifterna: är det värt att flyga ner och rösta igen?
Pappa skämtar inte längre om att jag ska vänta med att komma ner till julen då vi kanske har ett femte val på gång.
– Att rösta har aldrig varit viktigare. Lågt valdeltagande betyder i praktiken att fascisterna fördubblar sin representation i parlamentet.
Pappa syftar på partiet Vox som grundades 2013 och fick sitt genombrott i regionsvalen förra året. I våras tog partiet plats i det spanska parlamentet. Partiföreträdarna går till val på att ”göra Spanien stort ige. I sitt partiprogram vill Vox förbjuda samkönade äktenskap, abort, lagen om kvinnomisshandel och stoppa invandringen samt förbjuda politiska partier som driver självständighetsfrågor. Vox vill även upphäva en lag från 2007 – lagen om det historiska minnet – som fördömer Francoregimens brott, i stället lovar partiet att återigen tillåta fascistiska symboler på allmänna platser. Partiledaren Santiago Abascal berättar ofta stolt om sin farfar som var borgmästare under Franco.
Samma kväll som jag pratar med pappa hålls den enda tv-sända partiledardebatten. Allt kretsar kring de senaste veckornas demonstrationer i Katalonien efter att domen mot självständighetspolitikerna föll. Nio folkvalda katalaner dömdes till sammanlagt 100 års fängelse för ”uppvigling”. Den katalanska uppslutningen mot domen har varit massiv. Centralmakten i Madrid svarade med att skicka 4500 extra poliser till Katalonien inför nyvalet.
I slutdebatten förespråkar vänsterpartiet Podemos dialog med katalanerna. Socialdemokrater, liberaler, högern och Vox kräver ännu hårdare tag mot självständighetsförespråkarna.
Min faster som bor i Barcelona pratar inte längre politik med folk.
– Om jag inte vet vilken sida den andra står på så pratar jag inte alls, säger hon. Jag spelar hellre dum och pratar om vädret. Men rösta ska jag.
Det här valet handlar främst om att mota högerextremismen i grind.
Spanien är fortfarande det land, efter Kambodja, med flest oöppnade massgravar i världen
Spanien har aldrig gjort upp med fascismen. Enligt spanska Statistiska Institutet är 1171 gator och torg fortfarande uppkallade efter Franco och hans generaler. Polischefer som torterade och mördade under diktaturen uppbär honörsmedaljer och extra hög pension. ”Föreningen Fransisco Franco” har erhållit statliga medel i många år. Spanien är fortfarande det land, efter Kambodja, med flest oöppnade massgravar i världen. Senast i år har Madrid sett fascistdemonstrationer med 20 000 personer på gatorna. Vox beräknas enligt opinionsmätningar fördubbla sina riksdagsplatser från 24 till 48.
Förra veckan flyttade regeringen efter många års infekterade diskussioner Franco ur hans enorma mausoleum, De fallnas dal, där diktatorn tvångsbegravde 34 000 spanjorer vid sin sida. Ett monu-ment som byggdes av straffångar och finansierades av staten.
Med justitieministerns närvaro liknade följet en mindre statsbegravning.
Det som skulle varit en diskret förflyttning blev i stället en direktsänd begravning filmad ur 22 olika vinklar av statstelevisonen. Med justitieministerns närvaro liknade följet en mindre statsbegravning. Samtidigt som socialdemokraterna och vänsterpartiet Podemos tydligt tar avstånd från fascisttiden sitter liberaler och högern sedan förra året med fascisterna som stödparti i flera spanska regioner.
Jag och mina spanska vänner tillhör den generation som i Spanien kallats för ”den ekonomiska gene-rationen”; den som växte upp efter diktaturen med ekonomisk blomstring, demokrati och yttrandefrihet. Men sen den stora finanskrisen 2008 har Spanien befunnit sig i politisk och social kris. 990 korruptionsmiljarder försvinner årligen ur statskassan. Spanien har dubbelt så stor arbetslöshet som snittet i andra EU länder.
Var tredje ung vuxen, under 30 år, går arbetslös, var tredje som tog universitetsexamen 2014 hade förra året fortfarande inget jobb inom sin sektor. Hälften av alla unga vuxna bor fortfarande hos sina föräldrar.
I krisens efterdyningar klubbades ”munkavlelagarna” igenom: ett lagpaket som inskränker demon-strationsrätten och yttrandefriheten. Det är straffbart att inte bära giltiga identifikationspapper, att delta i oanmälda sammankomster på offentliga platser, att samlas framför kongressen och andra statliga byggnader, att använda ett fotografi eller en videoupptagning som inte har auktoriserats av polisen. Att visa ”brist på samarbete” med polisen beläggs med ett bötesbelopp som för halva Spaniens befolkning motsvarar mellan en och 30 månadslöner. Senaste åren har politiker, skådespelare, rappare och studenter fått fängelsedomar på upp till två år för kulturyttringar eller tweets.
Min vän Pablo, som ska vara valförrättare, säger:
- Kommer ni ihåg när vi blev uttråkade av politiken? Det händer inte längre.
Engagemanget hos mina vänner är framtvingat av tillståndet i landet. Min generation kallas nu i folkmun för ”den förlorade generationen”.
Min generation kallas nu i folkmun för ”den förlorade generationen”.
Men i valrörelsen handlar allt om Katalonien. Varken den socialdemokratiska regeringen eller högern visar intresse att förhandla med den katalanska självständighetsrörelsen, vars främsta paroll lyder: ”Spain, sit and talk”.
Sedan domen mot självständighetsrepresentanterna i mitten av oktober har Barcelona och andra katalanska städer fyllts av utrustad kravallpolis, tårgas, vattenkanoner, brinnande bilar, upphackade gator, stängda motorvägar, blockerade ingångar till universitet och övernattande demonstranter på torgen. Efter första veckan skadades 600, 4 blev blinda av gummikulor och hundratals anhölls, rapporterade tidningen Vanguardia (20/10).
Samma vecka domen föll kör en polisbil upp bredvid min fasters dotter. Hon är på väg till universitetet i centrala Barcelona där hon pluggar grafisk design. En polisman ber om ID medan en annan går igenom hennes väska. Han hittar en liten brytbladskniv i pennskrinet. Polisen tvingar henne att låta dem gå igenom alla hennes sociala medier i jakt på något ”uppviglande”. Innan de går konfiskerar de brytbladskniven – ”så du inte använder den som vapen”.
Min faster ringer mig samma kväll:
– Spökena från förr är nu klarvakna. Jag har aldrig varit för självständighet men när jag ser hur centralmakten hanterar den katalanska frågan vill jag slippa Spanien. Att bli stoppad av polis på gatan tillhörde min ungdom under en diktatur, sånt ska väl inte hända min dotter nu?
