Det finns tre sätt för kvinnor att hamna i helvetet år 2023. 1) Ha en kropp. 2) Ogilla kroppen. 3) Ogilla kvinnor som tjänar pengar att få dig att sluta ogilla nämnda kropp.
För oss som redan står på helvetets rand (herregud, låt en kvinna få känna sig lite ful) finns ingen anledning att hålla känslorna tillbaka. Vi kan lika gärna ventilera ämnet som kommer kasta oss nedför stupet.
Låt oss kalla dem, vår biljett till dödsriket, för Johanna Bladh-aktivisterna.
Influencern och feministen Johanna Bladh får sägas vara ansiktet utåt för en typ av kroppsaktivister som blivit allt fler i takt med att influenceryrket blivit, well, ett yrke. Ju vanligare reklamsamarbeten blir desto mindre tycks också kroppsaktivisterna väga, på samma gång som världen de omges av framställs som allt mörkare (men ingenting som en rabattkod på Röhnisch inte kan råda bot på).
Baserat på Johanna Bladhs Instagram, med strax under 100 000 följare, tycks vår samtid utgöras av inget annat än ett enda svart hål av fettofobiska sexister, killar som hatar varje tillstymmelse till celluliter och vars mardröm är kvinnor som ammar offentligt (inte minst i tv-soffan hos ”Nyhetsmorgon”).
Problemet med dessa vittnesmål är dels att de känns överdrivna (är det verkligen fortfarande ett så stort tabu att inte raka benen?), men också att de bidrar till en beskrivning av verkligheten som den här typen av influencers saluför sig på att vara emot. Utan förtryck är aktivism en olönsam business.
För var inte poängen med rörelsen, precis som alla andra av identitetspolitikens ismer, att människor som annars aldrig ges utrymme, äntligen skulle få just det?
Jag skriver under på att världen är en mörk plats att leva på som kvinna, men jag köper inte att den är riktigt så fylld av hat mot helt normala kroppar, som det framställs i flödet hos – ja, här är det relevant att skriva – en vit, smal, normsnygg kvinna vars usp som influencer tycks vara att publicera inzoomade bilder på sina bristningar och kalla dem för tigerränder.
Det är synd, med tanke på att det fanns en tid när kroppsaktivismen var radikal (ungefär samtidigt som feminismen ännu inte var något man kunde köpa på H&M). Det är känt sedan länge att överviktiga missgynnas på arbetsmarknaden. Kroppsaktivismen hade här varit en verklig möjlighet att kasta ljus på det orimliga i att detsamma inte är en diskrimineringsgrund, om det inte vore för u-svängen rörelsen gjorde när den började springa kapitalismens ärenden och blev fri för precis alla att företräda.
Var inte poängen med rörelsen, precis som alla andra av identitetspolitikens ismer, att människor som annars aldrig ges utrymme, äntligen skulle få just det? Hela kroppsaktivismen bygger ju på tolkningsföreträde, så var överenskommelsen från början. Är du inte utsatt för förtryck på grund av hur din kropp ser ut så får du inte ge sken av att så är fallet. Smala personer äga ej tillträde!
Att ha en kropp av kött och blod är inte skäl nog att springa längst fram i protesttåget mot det förtryck som är lättast att klä sig i. Det är snarare ett recept på hur man gör en rörelse totalt uddlös.
Och med det sagt: vi ses i helvetet!
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Vi borde prata pretty privilege – inte nepo babies
LÄS MER:Kroppsaktivist ger ut handbok för föräldrar
LÄS MER:Män har alltid fått vara tjocka
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
