Sarah Smith Ogunbona: SAS har en strejkkultur av en anledning

En gång i tiden hade SAS flygvärdinnor Dior-uniformer, flög gratis jorden runt och hade hög lön. I dag är situationen en helt annan. Författaren Sarah Smith Ogunbona, som själv varit flygvärdinna på bolaget, skriver om branschens kriser och den ständiga nedmonteringen av arbetsvillkoren.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS

Nu är det kris i SAS igen. Det är oklart var man ska vända sig för att lösa problematiken. Frågar man SAS ledning är det däremot inget tvivel om vem som har skulden – de anställda.

Jag har själv jobbat inom SAS, inte som pilot men som flygvärdinna. Jag fick jobb efter en annan stor kris, den 2012. Jag fick snabbt känslan av att vi var anställda för att ersätta de äldre flygvärdinnor som fortfarande arbetade. De som hade tackat nej till avgångsvederlag, som trots sänkta löner, utökad arbetstid, ändrade semesterregler och höjd pensionsålder hade klamrat sig fast vid sitt jobb.

ANNONS

De ansågs ha jobbat för länge, hade för höga löner, var för sjuka, hade för många barn. I åratal hade de setts som ett nödvändigt ont för företaget, en börda. Men jag har aldrig hört någon tala så varmt om sin arbetsplats som den genomsnittliga flygvärdinnan. Hon älskar att ge, bryr sig om passagerarna, de andra flygvärdinnorna och piloterna.

De sistnämnda ser hon inte mycket av under en vanlig Europaflygning. Före avgång ger hon dem varsin vattenflaska. Ibland säger de tack. Ibland vill någon av dem ha en cola zero i stället. Ofta säger de inget alls, utan har full fokus på säkerhetskontrollen, och då vet hon att de inte får störas. Hon tar säkerheten på största allvar, vet att de allra flesta flygolyckor beror på den mänskliga faktorn. Vet hur mycket lättare det är att göra fel, att glömma, när man blir störd. När man gått upp klockan tre på morgonen fyra dagar i rad. När det börjar kännas viktigare att komma fram snabbt än att komma fram levande. Bråttom in i taxin, bråttom in på hotellrummet, bråttom ner i sängen, sova.

Många var utbrända efter SAS-krisen 2012. De hade tagit på sig uniformen varje dag, väl medvetna om att det kanske var sista gången. Att de kunde komma att tvingas ut och söka jobb igen, 50 år gamla utan utbildning, och med bostäder de köpt när lönen var högre.

ANNONS

Bråttom in i taxin, bråttom in på hotellrummet, bråttom ner i sängen, sova.

Under flygningen ringer piloterna ut i kabinen då och då. För att meddela om turbulens, så flygvärdinnorna kan anpassa serveringen runt det. De ringer när de vill ha mat. Hon värmer den i ugnen, frågar vem som vill ha kyckling och vem som vill ha indiskt, och de svarar att det inte spelar någon roll. Av och till ringer de om att de kommer att släcka lyset i kabinen så att passagerarna kan se norrskenet. De bjuder flygvärdinnan in i cockpit så att hon kan se ut genom deras stora fönster, flyga rakt in i det allra vackraste, turkost och rosa.

Under perioden efter att en German Wings-pilot låst in sig i cockpit och styrt flyget in i ett bergsmassiv 2015 blev det bestämt att piloterna måste säga till varje gång han skulle gå på toaletten, så att den andre inte skulle få för sig något. En flygvärdinna var tvungen att stå där inne och vakta honom, för vi kunde plötsligt inte lita till 100 procent på den som styrde flyget. Det hänger en brandyxa inne i cockpit, såg jag en gång. Den kunde komma till användning om man hade att göra med en psykiskt instabil pilot. Kaptenen skrattade när jag sa det.

ANNONS

På en och samma arbetsplats har flygvärdinnan rollen av servitör, psykolog, sjuksköterska, skräddare och säkerhetsvakt. Hon går genom kabinen med brännande hett kaffe under luftturbulens, kabingolvet försvinner plötsligt under de höga hälarna, men hon rör sig utan ansträngning, med ett leende.

Är det detta som har fått oss att tänka att flygpersonalen är bortskämda, när de gång på gång går ut i strejk? Är det arbetsglädjen, lättheten i rörelserna? Eller är det bilden av SAS-värdinnan i 1970-talets Dior-uniformer, som både fick tre och fem och tio dagar utomlands i rad, gratis flygbiljetter, lägenhet i Bangkok och egen hushållerska, som bränt sig fast på näthinnan?

På en och samma arbetsplats har flygvärdinnan rollen av servitör, psykolog, sjuksköterska, skräddare och säkerhetsvakt.

Hon finns inte längre. Dagens flygvärdinnor jobbar i ett yrke som har bland de lägsta procentuella löneökningarna. Hon är undantagen från arbetsmiljölagar, på allt som har med arbetstid och vila att göra. Hon har andra regler för semester. Hon har 47 timmars arbetsveckor, om man inte räknar med förseningar. Hon arbetar upp till femton timmars långa pass utan lunchpaus, får inte betalt för övertid eller tillägg under kvällar och helger. Hennes uniform andas inte. Hon har ont i magen, tinnitus, kräks på skorna, lider av hemlängtan.

Och hon är fackligt organiserad.

Hennes arbetsvillkor, hur dåliga de än är, har förhandlats fram mellan SAS ledning och fackföreningarna. Hon har, i likhet med sina pilotkollegor i cockpiten, svalt många kameler. När Anko van der Werff, verkställande direktör på SAS , säger att personalen har en strejkkultur är det frestande att svara: Du har helt rätt. Välkommen till Skandinavien.

ANNONS

Sarah Smith Ogunbona är norsk författare som har gått på Litterär gestaltning på Valand och bor i Göteborg. Hon debuterade 2020 med romanen ”Globus”, som handlar om en flygvärdinna.

Översatt från norska av Sanna Samuelsson.

Läs mer av Sarah Smith Ogunbona:

LÄS MER:I Norge får man inte vara politisk på nationaldagen

LÄS MER:Skilsmässobarn vid gränsen mellan Sverige och Norge

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS