Mitt i Nya Allén, i en pampig villa med elektriskt ljus, bor kring år 1900 den märkvärdiga och mäktiga familjen Ekman. Pappa Johan är affärsman och styrelseproffs, och ska med tiden också bli politiker och konsul.
Mamman Hedda är lite sjuklig och egentligen inte riktigt lämpad för livet som överklassfru. Hon orkar inte hålla bjudningar eller följa med på affärsresor, åtminstone inte särskilt ofta.
Något hon däremot orkar är att engagera sig i sina barn, och att skriva på en familjekrönika som ges ut i fyra band. I böckerna framgår att hon lär barnen att läsa och sätter dem i pianolektioner. Hon väljer de bästa skolorna och ringer hem namnkunniga läkare när ungarna är sjuka. Hon mutar dem för att de ska låta bli alkohol och sparar noggrant på deras gulliga brev, önskelistor och teckningar.
Sommar som vinter ordnar hon resor runt om i Sverige för att barnen ska få uppleva världen. Om kvällarna samlar hon hela familjen i Johans arbetsrum. Där ligger barnen på golvet, äter karameller och läser tidningar medan elden sprakar hemtrevligt i kakelugnen.
Johan jobbar i princip jämt. Men Hedda är fyren som leder familjen genom nutiden, mot framtiden. Hennes barn ska inte bara överleva och känna sig älskade. De ska få odla sina intressen, se sig om i världen och så småningom försvara familjens status genom giftermål och välgörenhetsarbete (flickorna) och positioner i näringslivet (pojkarna).
Så här ser sekelskiftets föräldraideal ut, åtminstone för överklassen. Det är kärleksfullt, målinriktat och enormt engagerat.
Ekmans tillhör det sena 1800-talets ”one percent”. De är enormt välbärgade och kan kosta på sig både resor, båtar, leksaker, läkarvård och bra skolor. De har råd att ägna sig åt ett engagerat föräldraskap, till skillnad från de allra flesta.
Det engagerade föräldraskapet är inget brett ideal under 1800-talet.
Vid den här tiden är majoriteten av Sveriges befolkning fortfarande verksam inom jordbruk, och sliter för brödfödan under de flesta av dygnets timmar. Ungefär likadant ser det ut hos industriarbetarna, bland annat de som jobbar i Ekman-företagets fabriker. Bland arbetare är det vanligt att både mammor och pappor jobbar utanför hemmet för att få livet att gå ihop.
Barnen också, för den delen, åtminstone tills barnarbete blir förbjudet under sent 1800-tal.
Familjen Ekman har långa sommarsemestrar. Släkten har ett sommarställe på Gubbero i Örgryte, där Hedda och barnen tar stillsamma roddturer i Gullbergsån eller gullar med kycklingarna på tomten.
Runt 1890 köper Ekmans i stället ett ställe på Styrsö, där ungarna plaskar runt i badvikarna med sina kusiner. Familjen har också en segelbåt, och med den kajkar de runt mellan öarna i södra skärgården för att bada, njuta av de varma klipporna och mumsa på kalla kotletter och räkor.
Föräldrar och barn svetsas samman under utflykterna. De får gemensamma minnen och delar speciella stunder med varandra. Samtidigt får barnen lära sig viktiga saker om sin omvärld – till exempel får de se kvinnor rensa fisk när de vid ett tillfälle seglar till Mollösund. En förutsättning för allt detta är att de faktiskt har semester – något arbetarna inte får förrän på 1930-talet.
Men skillnaderna i nivån på föräldraskapet slutar inte där. Arbetarna kan inte välja mellan olika skolor, utan är hänvisade till de kostnadsfria folkskolorna. De kan inte, som Hedda, göra grundlig research och dessutom ta hem en privatlärare när ena sonen blir mobbad av klasskamraterna.
De kan inte skicka ut sina tonåringar på årslånga resor runt i världen eller ordna praktikplatser på olika internationella banker, som Ekmans gör. Arbetare och jordbrukare kan få sina att överleva barndomen och bli dugliga, kanske till och med gudfruktiga, arbetare. Men de kan inte, och förväntas inte, engagera sig i barnen på samma sätt som Hedda och Johan Ekman.
Vidare studier efter den sexåriga folkskolan är otänkbart för de allra flesta unga i Sverige, men hos Ekmans finns en tydlig idé om att barnen ska bli något, och att deras framtid beror på hur föräldrarna stöttar deras olika talanger. Hedda noterar redan när Carl är tre-fyra år att han har ”en utpräglad forskningsanda” eftersom han gillar att undersöka saker och bläddra i böcker.
Hedvig, å andra sidan, är ett ”riktigt litet kvinnoämne” eftersom hon är så bra på att ordna kläderna i byrålådan. Sonen Albert är sparsam, och sätts mycket riktigt i ekonomistudier.
Dottern Tuttu, född 1895, är en klantig och slarvig pojkflicka. Hedda förstår tidigt att Tuttu behöver ha ett arbete som vuxen, eftersom hon har ovanligt mycket energi som måste få sitt utlopp på något sätt. Så här kan bara överklassen resonera. För arbetarföräldrar tjänar det ingenting till att leta efter särskilda förmågor hos barnen – de kommer ändå inte få möjlighet att odla dem.
Det engagerade föräldraskapet är inget brett ideal under 1800-talet. Det är förbehållet överklassen, och så förblir det under en ganska lång tid. Välståndet stiger i Sverige under hela 1900-talet. Arbetare får semester och nymodigheter som barnbidrag och kostnadsfri högre utbildning bidrar till att sudda ut ekonomiska skillnader.
En populär rådgivningsbok tipsar bland annat om att binda fast småbarn i sandlådan för att få tid att städa inomhus.
Ändå verkar ganska få föräldrar försöka sig på ett föräldraskap som Hedda Ekmans. 1940-talets hemmafruar ska förstås vara närvarande i barnens vardag, men det finns också en idé om att barn ska klara sig själva – En populär rådgivningsbok tipsar bland annat om att binda fast småbarn i sandlådan för att få tid att städa inomhus.
1940-talets barn ska klara att somna ensamma och över huvud taget inte kräva för mycket av sina mammor, eftersom de har annat viktigt arbete att utföra. Dessutom är det stora, breda målet för 1940-talets barnuppfostran att barnen ska växa upp till självständiga och frimodiga individer.
Inte heller på 1980-talet verkar det engagerade föräldraskapet ha slagit igenom på allvar. Under läsåret 1988-1989 undersöker etnologen Helene Brembeck föräldraskapsideal i tre olika sociala grupper som hon kallar för arbetarklass, lägre medelklass och övre medelklass.
Arbetarklassen står för ett föräldraskap där närvaro är viktigt – men inte nödvändigtvis engagemang. Den lägre medelklassen, som består av exempelvis socionomer, konstnärer och journalister, representerar ett flummigt föräldraskap som inte alls handlar om att vägleda barnen i någon särskild riktning – utan snarare om att låta barnen känna sig fria och lyckliga.
De får dock gärna lära sig språk och att spela instrument. Den övre medelklassen, där föräldrarna är veterinärer och vd:ar, är däremot som ett eko från familjen Ekman. De vuxna tränar barnen i självständighet genom att skicka i väg dem på läger och resor, eller ger dem golflektioner för att de ska passa in i vissa sociala skikt när de blir äldre.
Precis som Ekmans observerar de barnen för att se vad de har talang för och vad de behöver träna mer på. Precis som Ekmans låter de barnen vara med i vuxna sammanhang tidigt, för att de ska lära sig sociala koder. Och precis som Ekmans är de mysiga och lärorika semesterresorna ett kitt som binder ihop familjen. De redan framgångsrika går helhjärtat in för att uppfostra en ny, framgångsrik generation.
Men tjugo år efter Helene Brembecks undersökning verkar något ha hänt. Då ger sig forskaren Lucas Gottzén, som då heter Forsberg, ut i Sverige för att intervjua medelklassfamiljer. I tv ser han hur statsminister Fredrik Reinfeldt talar om mer tid med familjen, om RUT-avdrag och vardagspussel, och om hur både män och kvinnor behöver få vardagen att gå ihop, trots heltidsjobb och småbarn.
Reinfeldt berättar själv i tidningarna hur högt han värdesätter middagarna med familjen och de mysiga nattningarna. Han representerar ett nytt ideal – det engagerade föräldraskapet, som mest av allt liknar ett arbete.
Överklassens föräldrastil har bidat sin tid under hela 1900-talet, för att slutligen konkurrera ut alla andra varianter.
Precis detta möter också Lucas Gottzén när han träffar de moderna familjerna, som representerar en bred medelklass. De jobbar heltid, för det är också en stark norm, men efter jobbet är de med sina barn. De tvättar, städar, lagar mat och läser läxor. De pratar med barnen kring middagsbordet, reser tillsammans med dem, kör till träningar och aktiviteter.
Hela deras liv kretsar kring barnen. Ändå har de dåligt samvete över att de inte har mer kvalitetstid tillsammans. ”Föräldrarna har en idealiserad bild av hur de, avskärmade från allt annat, kan ge barnen sin odelade uppmärksamhet. Men det är svårt att få till med allt det praktiska arbete som måste göras, och det skapar dilemman och dåligt samvete för föräldrarna”, säger Lucas Gottzén i en pressrelease inför disputationen som sker år 2009.
Överklassens föräldrastil har bidat sin tid under hela 1900-talet, för att slutligen konkurrera ut alla andra varianter. Utan att riktigt reflektera över det har 2000-talets föräldrar tagit ett över hundra år gammalt ideal och gjort det till sitt. Egentligen är det underligt, för vid en första anblick verkar vår tid inte alls stötta detta sätt att vara förälder.
Varför kunde Hedda Ekman lägga så mycket tid på att skapa en perfekt barndom? Svaret är enkelt: för att hon inte hade så mycket annat för sig. Hon hade ammor, barnsköterskor, städpersonal och trädgårdsmästare som skötte ruljangsen där hemma.
När hon och Johan seglade med barnen hade de anställda som både styrde båten, skotade seglen och kokade potatisen. Det fanns ett stort, avlönat nätverk som möjliggjorde hennes engagerade föräldraskap.
Detta skilde överklassen från proletariatet, som fick hitta föräldraskapsstrategier som inte byggde på ständigt engagemang. Att skrämma dem för Näcken, till exempel, för att de inte skulle springa till bäcken och drunkna. Eller att slå dem för att de skulle lyda. Eller att lära dem ett arbete. Eller att ge dem stort ansvar för småsyskon och hushållssysslor.
Det borde vara omöjligt att föra över Hedda Ekmans föräldraideal till en ny tid där majoriteten av alla föräldrar jobbat heltid – men tydligen går det. Samhället inte bara uppmuntrar, utan förväntar sig föräldrars engagemang. Det fria valet av skola och BVC kräver både research och action. Föreningslivet bygger på mammor och pappor som skjutsar, tränar och står i kaféet.
Den goda föräldern är en engagerad förälder, och det är inte konstigt att samhället tycker så.
Föräldrakursen ABC, som ges över hela Sverige, innehåller fyra moduler som alla handlar om att vara en närvarande fyr i barnens liv: Visa kärlek, Vara med, Visa vägen och Välja strider. Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd skriver på sin hemsida att föräldrar är samhällets bästa brottsförebyggande resurs, förutsatt att de har ”ork, tid, engagemang och förmåga att delta i sina barns liv och aktiviteter”.
Den goda föräldern är en engagerad förälder, och det är inte konstigt att samhället tycker så. Staten har under 1900-talet byggt ett system som kommer med höga förväntningar på föräldrarna.
De får vara föräldralediga länge, lämna barnen till förskola för en billig peng och kan till och med köpa städtjänster till ett trevligt rabatterat pris för att få mer tid tillsammans. De får gratis vård, bibliotekskort och föräldrakurser.
Det enda de behöver ge tillbaka är sin arbetstid, sina skattepengar och sitt engagemang för barnens framtid.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Rosenlunds resa från sexhandel till krogstråk
LÄS MER:De vill ut i skogen och föda barn bland träden
LÄS MER:Därför behöver vi ljud när vi ska sova
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
