När världens påstått mäktigaste kulturcentrum efter ett bländande vitt sekel vill ha bättre integration och representation borde det vara lätt att jubla. Hollywoods historia som amerikaniseringsmaskin – att forma vita heteroprotestanter nästan oavsett vad man stoppade in – är lång. Trots, eller på grund av att många av studiogrundarna var judar. Dessa balanserade assimileringsvilja med en rimlig rädsla för antisemitism.
Problemen har i lika hög grad varit etnicitet och ideologi som den (själv)censur som påverkat riktning. Den moralkod som antogs på 1930-talet och bland annat förbjöd rasblandning på duken vaktades av en antisemitisk katolik. Judar behandlades särskilt illa under McCarthy-årens kommunistjakt.
Det är lätt att glömma att många då ansåg att syftet var bra. Lika gott som den kravlista Akademin just har skapat för den som vill tävla om en Oscar för bästa film. Filmer måste (tillsammans med nya regler bakom duken) uppfylla krav i form av ”underrepresenterad etnicitet” i huvudroll eller personer som identifierar sig som kvinnor, HBTQ eller har handikapp. Huruvida judar räknas till de ”underrepresenterades” skara återstår att se.
Detta ska sedan märkas i narrativ eller tema.
Det är inget pyttekliv: de tidigare reglerna har gällt längd och visning. Nu kommer krav på innehåll. Och det yttersta kvittot på den förändring som sker i USA är att det diffusa begreppet representation – vars faktiska förtjänster är oklara – leder till att det betraktas som progressivt att ett mäktigt branschorgan får göra stickprov på arbetsplatsen för att kontrollera anställdas rasrenhet.
Fast mest iögonfallande är detta inte i sig självt. Det är att en lista på självreglering i Hollywood släpps under stor fanfar samtidigt som industrin talar tyst om det graverande dokument som internationella PEN publicerade förra månaden – om drömfabrikens anpassning till Kina. Rapporten, med rubriken ”Made in Hollywood, Censored in Beijing”, är en lång och detaljerad anklagelseakt mot en industri som för att blidka den kinesiska censuren tar beslut som påverkar filmerna i rollsättning, miljöer, handling, teman och dialog.
En industri som kryper för en diktatur som ägnar sig åt etnisk rensning – bland annat genom att skapa mindre svarta filmer för den notoriskt rasistiska marknaden.
Den konspiratoriskt lagde noterar nämligen detta: Kinas biografer är Hollywoods viktigaste inkomstkälla. De blockbusters som hamnar där utgör ekonomisk ryggrad för många akademimedlemmar, men de siktar inte på fina filmpriser. Sociala medier och kultursidor är dock mindre intresserade av interneringsläger i Xinjiang (där Disney spelat in ”Mulan”) än att driva kampanjer som #OscarSoWhite.
Det senare, Oscarsgalan som skyltfönster, är onekligen billigare för branschen att fixa. Däremot är det tveksamt om fler ingrepp i just kulturen är nyckeln till en bättre värld – vare sig i USA eller i Kina.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
