Sedan ungefär mitten av mars läser eller ser jag inga nyheter, utöver ett noggrant curerat urval av klickade länkar på twitter och en och annan lokalradionyhet. Jag är alltså förmodligen den enda som trots att hon knappt har ett hederligt arbete och alltså för det mesta har både tid och möjlighet, ändå inte har sett någon av Folkhälsomyndighetens presskonferenser. Det är kanske inget optimalt förhållningssätt, men alternativet är ett nära förestående stressammanbrott och det skulle ju förmodligen belasta vården, vilket till och med jag vet att vi bör undvika.
Hela världen känner nu till epidemiologbae Anders Wallensten och hans käklinje.
Jag vet dock mycket väl hur Tegnell ser ut. Redan femte mars skrev jag tydligen skämtsamt – men inte osant – på Twitter att ”han HAR nåt”. Och allteftersom fick också resten av Folkhälsomyndighetens ledningsgrupp ansikten även för oss som gjorde vårt bästa för att inte titta. Och vilka ansikten sen. Hela världen känner nu till epidemiologbae Anders Wallensten och hans käklinje. För att inte tala om Socialstyrelsens Taha Alexandersson (Oj jäklar! sa min kollega när han för första gången på min uppmaning bildgooglade henne). Och inte lika uppmärksammade, men definitivt toksnygga Karin Tegmark Wisell.
Bruce Willis eller Anders Tegnell?
För visst kan Johanna Schreiber ha en poäng när hon i GP (14/5) skriver att det är orättvist att spelreglerna tydligen nu tillåter oss kvinnor att säga saker om män som vi inte skulle accepterat åt andra hållet. Men dels tror jag inte det är särskilt kontroversiellt att säga att objektifiering av män och kvinnor har helt olika historisk innebörd. Och dessutom tror jag att vårt kollektiva tramsande snarare är en skämtsam jakt på de hjältar vi så desperat önskar oss. Nåt roligt måste vi få ha.
FHM har ju gjort det för lätt för oss. Castingen är fulländad. Trots att jag inte sett presskonferenserna kan jag livligt föreställa mig dem som en budgetversion av den där scenen i "Armageddon". Dörrar slås upp. I slowmotion, motljus och axel mot axel i bredd kommer de in. Hår som vajar i vinden. Klara blickar. Sammanbitna miner. När deras ledare greppar mikrofonen vet vi att allt kommer bli bra redan innan han har tagit till orda. Trygge, stilige pappa statsepidemiolog Bruce W… förlåt, Anders Tegnell kommer att lösa biffen och rädda det svenska folket från komet…, nej förlåt, viruset. Ett toppat lag av A-människoepidemiologer. En katastroffilm för samtiden.
Det är inget underkännande av kompetens, tvärtom.
Och om presskonferenserna nu inte går till exakt så, om våra myndighetshjältar nu tydligen inte kan spränga bort kometen som hotar oss, så tänker i alla fall inte jag ge upp den lilla ångesthantering det är att få låtsas lite. Det är inget underkännande av kompetens, tvärtom. Snarare en kombination av utdraget panikskämtande för att driva demonerna på flykten och en genuin längtan efter någon som säger att allt ska ordna sig.
Andra kan bråka om strategier och grafer om de vill, själv känner jag bara att det vore som att börja diskutera med piloten medan jag sitter i ett plan. Jag är illustratör och kulturskribent, det är då sannerligen inga kompetenser att hålla ett virus stången med. Det absoluta minimum jag just nu kan med att kräva av omvärlden är någon som tydligt pekar ut vart jag ska gå. Om den personen dessutom kan bjuda på käkben så vassa att man kan skära sig på dem, så väljer jag att betrakta det som en ren bonus.
Missa inte det senaste från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatt och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
