LÄS MER:Hynek Pallas: Dags att kulturdebattörerna blir obekväma på riktigt
När debatter om politik, författare och deras verk rasar som hårdast finns anledning att titta på både historia och samtid för att se hur farlig sammanblandningen kan bli.
Under året har stora delar av kulturvärlden vänt regissören Woody Allen ryggen. Hans senaste, färdigställda film ”A rainy day in New York” lades på hyllan av Amazon och bolaget har brutit ett kontrakt på ytterligare fyra filmer. När regissörens advokater stämde Amazon framkom det att Allen har försökt publicera sina memoarer. De stora amerikanska förlagen har avböjt. När nyheten läckte i New York Times (2/5) kommenterade en förlagschef saken med att Allen är ”giftig”.
Det finns olustiga samtidstongångar på botten av detta, där personers politik och deras verk – även de som inte berör infekterade ämnen – blandas samman.
Utan att rekapitulera de snåriga turerna i anklagelserna mot Woody Allen kan man konstatera att ord står mot ord i fallet – men att han ändå är svartlistad av många i sin gamla bransch. Och jag påmindes om hans öde när jag häromveckan besökte Prag samtidigt som årets Nobelpris i litteratur tillkännagavs. De tjeckiska biograferna visar nämligen ”A rainy day in New York”. Liksom i flera andra europeiska länder. Men Sverige är, utan minsta diskussion om saken, undantaget. Det finns ingen klarhet i fallet Woody Allen, men någon har beslutat att en konstnär vars verk i decennier alltid – oavsett hur usla hans filmer har varit – funnits tillgänglig för publiken tystnar här.
Och det på ett sätt som har obehagliga likheter med de McCarthy-år som skildras i den i dag bortglömda filmen ”The Front”.
“The Front” utspelar sig i New York 1953. Howard Prince jobbar på en restaurang när författaren Alfred Miller ber honom sätta sitt namn på ett filmmanus han har skrivit. Miller är nämligen svartlistad som kommunistsympatisör i Hollywood. Det visar sig bli en lukrativ affär för Prince: det är höjden på McCarthy-eran och varje namn som nämns framför kommitteen om o-amerikanska aktiviteter (HUAC) rensas ut från branschen.
Snart står de svartlistade författarna på kö till Prince – och han blir hyllad som ett manusgeni.
Filmen om Howard Prince hade premiär 1976. Intrigen var fiktion men låg nära händelser som fortfarande var smärtsamma i Hollywood. Prince spelades av Woody Allen som då bara hade regisserat några få roliga filmer på egen hand. Man undrar ju hur han ser tillbaka på ”The Front” idag.
Jag hoppas att litteraturen klarar sig bättre ur dessa debatter än filmen har gjort de senaste åren.
Det finns stora skillnader mot fallet med författaren Peter Handke och Nobelpriset här (även om ramaskriet skulle bli lika högt om Allen fick en ny Oscar). Handke har utanför och i litteraturen relativiserat ett folkmord. Och debatten har, till skillnad från situationen med konstnärer vars verk bara försvinner, varit massiv. Ändå finns det olustiga samtidstongångar på botten av detta, där personers politik och deras verk – även de som inte berör infekterade ämnen – blandas samman. Utan att försvara Handke en millimeter går det att lyfta ett varningens finger och peka på hur snabbt och med vilka konsekvenser svartlistning har skett för inte många decennier sedan.
Och hur ”The Front” var en obehaglig påminnelse om den saken.
Nästan alla centrala positioner i filmen – manusförfattaren Walter Bernstein, regissören Martin Ritt och Allens motspelare Zero Mostel – hade varit svartlistade. Mostel hade börjat etablera sig i Hollywood då hans namn nämndes i förhören. När skådespelaren själv förhördes 1955 vägrade han att ange folk, och förklarade att politiska åsikter var en privatsak. Filmstudion rev genast hans kontrakt. Vänner låtsades inte se honom när de passerade på gatan. I ”The Front” tar hans karaktär livet av sig.
Woody Allen var redan en het regissör 1976 men tog sig tid att spela i filmen. Antagligen ett stöd för kollegor som hade utsatts för McCarthyismen.
När HUAC numera, och särskilt i Hollywood, kommer på tal är det med rätta som en skamlig tid. Glenn Frankels suveräna bok ”High Noon” (2017) berättar genom västernklassikern med samma namn hur svartlistningen skördade karriärer och liv. Det räckte med antydningar om röda sympatier för att rensas ut. ”High noons” manusförfattare Carl Foreman fick fly landet och skrev ”Bron över floden Kwai” i brittisk exil 1957. Men han var ”giftig”, så en annan man fick sätta namnet på manus – och fick Foremans Oscar. Sitt erkännande av Oscars-akademin fick Foreman den 25 juni 1984. Han dog nästa morgon. Andra svartlistade var borta långt dessförinnan, av alkohol och självmord.
Idag står skådespelare som gärna arbetade med Allen förr på kö för att göra avbön för samarbetet. Och han är inte ensam: när Venedigs filmfestival i höstas visade Roman Polanskis nya film blev drevet massivt. Filmen – ironiskt nog om Dreyfus-affären – skulle inte få visas.
Litteraturen är fortfarande för mycket högkultur för att samtalet ska bli så plumpt – mycket som har skrivits om Handkes litteratur de senaste veckorna har varit informativt och undervisande. Ändå märks i debatten något nästan desperat från dem som försöker påpeka att man måste (och kan) läsa verken innan de genast ska hamna i en stenhård politisk kontext. Att risken är att den stämpel författaren får skrämmer läsare (och förlag) från kulturen. Kanske för att debatten förr – även kring kontroversiella Nobelpris – puttrade mycket långsammare än i vår tid. Och kanske för att man med de senaste årens exempel från andra kulturområden ser hur det kan gå när upphovsmannen brännmärks.
Jag hoppas att litteraturen klarar sig bättre ur dessa debatter än filmen har gjort de senaste åren. För den ”The Front” som en dag görs om vår tid kommer bli en sorlig historia. Och man undrar ju vem som kommer våga spela huvudrollen.
LÄS MER:Johannes Anyuru: Känner Svenska Akademien ingen skam för de döda?
LÄS MER:Ska bara personer med moralisk resning få Nobelpris?
LÄS MER:Johannes Anyuru: Nobelpriset är uppenbart politiskt
LÄS MER:Steve Sem-Sandberg: Peter Handkes verk förblir en stor läsupplevelse
