När första avsnittet av ”Historien om Sverige” sänts var min bekantskapskrets överens: SVT:s storproduktion var lyckad. Programmet var snyggt producerat, förankrat i spännande ny forskning och Simon J Berger var välavvägd i sin roll som ciceron. Till och med dramatiseringarna fungerade. Eftersnacksprogrammet, där ett par forskare fick chansen att svara på frågor och berätta om hur forskningen går till var lovvärt. Men med ett stort undantag: inslaget där komikern Emma Molin skulle göra en slagfärdig spaning (hallå, hur mådde stenåldersmänniskan egentligen?) föll platt. Både vänner och historikerkollegor har ansett det hela lätt pinsamt och menat att det gjorde att de därefter avstått från eftersnacket.
För samma format har återkommit. Som genuint intresserad lekman och frågeställare gjorde sig P3-profilen Nanna Olasdotter Hallberg bra i avsnitt två, men när hon skulle leverera sin monolog märktes det att till och med hon själv undrade varför hon skulle ta tid och plats från experterna. Lika obekväm var Elaf Ali i sin ”prata” om vikingar och hederskultur. Inget ont om någon av dessa medverkande, men i det här sammanhanget stod de sig slätt.
Själv har jag sett två komiker ha ett panelsamtal om Michel Houellebecq.
Att de bjudits in är dock inte ologiskt, om vi zoomar ut och ser på vår tids offentlighet. När forskningsfinansiären Riksbankens jubileumsfond nyligen lanserade sin årsskrift, en box med sju tunga akademiska essäer om dödssynderna, gjordes det på standup-scenen Oslipat. Själv har jag sett två komiker ha ett panelsamtal om Michel Houellebecq. Humorn verkar svår att komma undan, även för dem som sysslar med allvarliga ting.
För mer och mer tycks det mig som att komikern är vår tids offentliga persona framför andra. Att vi möter komiker i allehanda underhållningsprogram är ju rimligt, men de gör så mycket annat. De skriver krönikor, folkbildar, ger ut romaner, skapar politisk opinion, leder musikdokumentärer och studioprogram om fotbollsallsvenskan, gör konst och sätter dagordningen för kulturdebatten. I många fall med den äran – jag lyssnar själv med behållning på samtidspodcasten ”Stormens utveckling” och anser att K Svenssons ljudroman ”Harmony Studies” tillhör den mer intressanta svenska litteraturen från det senaste halvdecenniet.
Men varför tar de så mycket plats? En förklaring bland många är möjligen Sveriges Radios personalpolitik – dussintals intelligenta och talangfulla unga profiler har kastats in i hetluften i program som ”Tankesmedjan”, för att sedan lasas ut när de fått en gedigen skolning i att leverera lättsamma men samtidsrelevanta spaningar. Kombinera detta med den samtidiga explosionen av poddmediet, där den som kan vara rolig inom någorlunda fasta ramar och har grundläggande kunskaper om ljudproduktion har ett stort försprång. Att ha en podcast ger många frilansande underhållare en ekonomisk grund att stå på och utveckla sina färdigheter, samtidigt som de utforskar andra områden.
Nära sammanhängande kan nog också vara populärmusikens minskade roll som identitetsbyggare och kulturpelare. För 20-30 år sedan startade en kreativ ung person som ville turnera runt i landet ett band, i dag börjar hen med standup, en kulturform som haft momentum under minst ett decennium nu.
Vi har det okej här i komikernas tidsålder, men det kan vara skönt att slippa dem ibland.
Kanske kan det hela relateras till ett accelererat medieklimat – man är rädd att ens program eller inslag klickas bort om man inte har en konstant underhållande produkt, och komikern har då förstås ett oemotståndligt kapital. Andra yrkesgrupper som vore skickade att driva saker i offentligheten, som journalister och akademiker, är inte bara tråkigare, utan har därtill sett sina arbetsmarknader pressas så hårt att de har svårt att hinna med mer än sin kärnverksamhet. Vad det än är tycks vi leva i en komikernas tidsålder.
De akademiska experterna har ju i alla fall faktiskt fått huvudrollen i ”Historien om Sverige”. Och hade det då inte varit logiskt att löpa linan helt ut? Att avstå från att ge Nisse Hallberg chansen att tänka högt om huruvida medeltidsmänniskan var ”puckad” och ge några fler minuter åt dem som vet något? Kanske låta forskarna framföra fler perspektiv på det aktuella ämnet och få lite tid att diskutera dem med varandra? Vi har det okej här i komikernas tidsålder, men det kan vara skönt att slippa dem ibland.
Anton Jansson är forskare i idéhistoria vid Göteborgs universitet.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:”Historien om Sverige” avsnitt fyra – Dick Harrisons slips stjäl showen
LÄS MER:”Historien om Sverige” i SVT avsnitt tre – huliganer och hederskultur
LÄS MER:”Historien om Sverige” i SVT avsnitt två – vi var illaluktande slavhandlare
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
