Socialtjänsten befinner sig i skottlinjen för en kampanj som eskalerat under de senaste veckorna. Det påstås att svenska myndigheter på ett systematiskt vis kidnappar barn från oskyldiga föräldrar, med stöd av LVU (lagen om vård av unga). Budskapet riktar sig nu främst till troende muslimer och ges spridning av arabiskspråkiga mediekanaler som står nära Muslimska brödraskapet. Men själva innehållet är varken nytt eller osvenskt.
Vad många nu vill utmåla som ett kulturkrig, är i grunden mer av en klassisk höger/vänster-konflikt om förhållandet mellan familj och samhälle. En kort historisk återblick räcker för att klargöra saken. För den som i början av 2000-talet bläddrade i högerkonservativa tidskrifter som Contra och Salt känns nämligen mycket igen i kampanjerna mot LVU.
I de högerkristna miljöer som utmärker sig för sitt abortmotstånd är det vanligt att man även demoniserar socialtjänsten för att den i vissa fall låter barn separeras från föräldrarna.
Vad många nu vill utmåla som ett kulturkrig, är i grunden mer av en klassisk höger/vänster-konflikt om förhållandet mellan familj och samhälle.
LÄS MER:Recension: ”Släktskap – liv, kärlek och kultur hos neandertalarna” av Rebecca Wragg Sykes
Vi kan tala om en "familjerättslig höger", som menar att familjesfären helt enkelt är okränkbar. Föräldrarnas auktoritet över barnen betraktas som helig – även när dessa väljer att använda våldsmetoder i uppfostran. Myndigheterna ska inte blanda sig i. Familjerättshögern likställer därför LVU (och skolplikten) med socialism.
Ett intressant exempel är den svenska organisationen NKMR (Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter), som grundades 1996. Hela dess verksamhet går ut på att kampanja mot tvångsomhändertaganden av barn. Utgångspunkten tycks vara att föräldrar har en absolut rätt till sin biologiska avkomma.
Det är fullt möjligt att vissa av de LVU-fall som uppmärksammats av NKMR verkligen förtjänar att kallas rättsövergrepp. Men deras retorik lämnar inget utrymme för nyanser. Föräldrarna beskrivs som vore de godtyckligt drabbade, offer för en konspiration av socionomer, psykologer och feminister. Allt i dessa berättelser handlar om staten kontra familjen – ingenting om barnets egen rätt att växa upp i en trygg miljö. Organisationen har också öppet tagit ställning för att bibeltroende föräldrar ska ha rätten att aga sina barn, med hänvisning till religionsfriheten. Samma familjerättsliga högerlinje som nu även förs fram av islamister.
Tydligt är att NKMR har sin hemvist i en miljö som får kallas ultrakonservativ, för att inte säga brunblå. Ser man till dess aktiva medlemmar framträder betydande överlappningar med de rätt obskyra kretsar som sedan årtionden upplevt att Sverige står på randen till en socialistisk diktatur; små högergrupper som annars mest figurerar i olika teorier om Palmemordet.
Omplaceringar av barn var enligt Svidén ingenting annat än ”kommunal människohandel” i syfte att tillfredsställa organhandlare, pedofiler och satanister.
LÄS MER:Recension: ”Nuckans hjärtespalt” av Malin Lindroth
Till NKMR hittade även konspirationsteoretikern Ove Svidén, efter att han 2010 kastats ut ur Centerpartiet. Valsedlarna var tryckta men fick dras tillbaka efter att man upptäckt hans hemsida, full av vildvuxna teorier med inslag av antisemitism. Särskilt vikt lades dock vid kampen mot LVU. Omplaceringar av barn var enligt Svidén ingenting annat än ”kommunal människohandel” i syfte att tillfredsställa organhandlare, pedofiler och satanister. När NKMR ordnade en demonstration ”mot socialtjänstens maktmissbruk” utanför riksdagshuset 2014, var Ove Svidén en av de inbjudna talarna.
Ove Svidén är numera avliden. Hans tokerier skulle mest vara av kuriöst intresse, om det inte vore för att de fått ny spridning i den islamistiska kampanj som nu tagit fart. Propagandan återanvänder videoklipp med Svidén, som nu presenteras som en viktig svensk expert som vågar säga sanningen om LVU.
Paradoxalt? Inte så. Islamismen bör betraktas som en högerextrem rörelse. Då förvånar det inte att den, också på det familjerättsliga området, finner sig till rätta i en inhemsk svensk högertradition.
Den verkliga paradoxen är hur konservativa ledarskribenter nu plötsligt vill upphöja det till en patriotisk dygd att lita till socialtjänstens omdöme. Men debatten har givetvis också påverkats av det fruktansvärda fallet "Lilla Hjärtat", där en liten flicka dog som en direkt följd av att hon återbördades från ett familjehem till sina biologiska föräldrar. Mot bakgrund av detta vill knappt någon hålla fast vid den gamla högerlinjen om att blodsband bör gå före barnrätt. Moderaterna har rentav gjort till officiell linje att "fler barn i riskmiljöer ska omhändertas". Rena rama socialismen, skulle nog vissa gammelmoderater säga.
Rasmus Fleischer är författare och historiker vid Stockholms universitet.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
