LÄS MER:Replik: Bo Rothstein trivialiserar kolonialismens trauma
Ola Olsson anser att min kritik av den forskning som tilldelats årets pris i ekonomi till minnet av Alfred Nobel har inslag av nykolonialt tänkande är onyanserad. Låt mig då lite försynt påpeka att Olssons discplin, den nationalekonomiska forskningen om vad som kan göras för att lyfta fattiga u-länder, under de tre senaste decennierna bestått oss med tre helt motstridiga budskap.
Under 90-talet lanserade man den s.k. ”Washington Consensus”-teorin som i huvudsak gick ut på att u-länderna skulle avreglera och släppa marknadskrafterna fria. När detta efter tio år inte visade sig fungera så lanserade man teorin om att vad u-länderna behövde var inkluderande och starka statliga institutioner som kunde hålla marknadskrafterna i styr. Och nu har man nästan mangrant slutit upp bakom en helt ny idé, nämligen att man skall göra lokala experiment för att se vad som fungerar i varje enskild by eller område. I ljuset av dessa totala omkastningar som den ekonomiska forskningen bestått oss med framstår min kritik som närmast ett under av måttfullhet och nyansering.
Olsson och jag är eniga om att forskningen som syftar till att motverka korruption inte kan ses som nykolonialism.
Olsson pekar helt riktigt på att många utvecklingsländer inte själva har råd med de investeringar som skulle behövas men det är inte alls vad denna fråga handlar om utan istället vad de mycket omfattande biståndsmedlen bäst kan användas till. De insatser i form av ytterst billiga gåvor till de föräldrar som låter vaccinera sina barn eller klorera deras dricksvatten som de prisbelönade forskarna och Olsson förespråkar når dessutom enbart cirka sex av tio barn, inte särskilt imponerande. Men man sparar förvisso biståndspengar.
Jag är långt ifrån ensam om att peka på att denna forskning har inslag av nykolonialism. Angus Deaton som får betraktas som nestorn inom ekonomisk utvecklingsforskning och som fick detta pris 2015, skriver följande i en nyligen framlagd rapport: ”en del av dessa experiment utförda av ekonomer från väst på extremt fattiga människor i Indien och som godkänts av amerikanska universitet förefaller oetiska, ibland till och med på gränsen till olagliga och skulle troligen aldrig kunnat ha utförts på amerikaner”.
Olsson och jag är dock eniga om att forskningen som syftar till att motverka korruption inte kan ses som nykolonialism. Men min kritik handlar inte alls om att forskarna kommer från väst utan att de förespråkar åtgärder, typ kameraövervakning av lärare, som de själva som akademiska lärare aldrig skulle acceptera. Det kan påpekas att den postkoloniala rörelsens portalgestalt, den västafrikanske författaren Frantz Fanon, skrev följande om tiden efter befrielsen från kolonialismen i sin legendariska bok ”Jordens fördömda”
”korruptionen blomstrar och den allmänna moralen blir allt slappare. Hajarna är för många och för rovlystna i förhållande till det magra bytet i statskassan... Man upplever ständigt nya skandaler. Ministrarna berikar sig, parlamentsledamöterna fyller sina fickor och det finns i tjänstemännens led, ända ner till den vanliga poliskonstapeln och tulltjänstemannen, ingen som inte deltar i den flödande korruptionen".
Kunde Fanon fördöma korruption i så starka ordalag så må det stå oss forskare i västvärlden fritt att göra detsamma. Forskare skall som bekant bedömas efter vad de åstadkommer, inte efter vilken etnisk grupp de råkar tillhöra.
Jag betvivlar inte alls att pristagarna och naturligtvis även Olsson har de bästa av intentioner med sin forskning. Men som det välbekanta talesättet lyder: vägen till allsköns elände kan vara kantad av de bästa föresatser.
