Larmen om en ”cancelkultur” vid universiteten tycks ha blivit fler på sistone. Inte bara i USA och Storbritannien rapporteras det om drev, krav på tystnad och utestängning av föreläsare. Hur är det ställt med de svenska universiteten?
När den nytillträdde utbildningsministern Mats Persson (L) öppnar för en granskning av frågan är det naturligt att högskolesektorns företrädare tar till orda. Man kan ha olika uppfattningar om värdet av en granskning som vi än så länge bara har sett konturerna av i en debattartikel (Expressen, 9/11). Förslaget väcker också befogade frågor om hur kartläggningen ska utformas.
Det är emellertid inte sådana frågor som Marie Demker och Erika Alm, dekan och vicedekan vid Humanistiska fakulteten, ställer i sin protest mot förslaget (GP, 14/11). I stället hävdar de dels att det finns viktigare frågor att uppehålla sig vid, dels att det egentligen inte existerar någon cancelkultur i Sverige värd att utreda. Diskussionen sägs vara ”importerad från en brittisk och amerikansk kontext”.
Vi håller med om att det kan diskuteras huruvida cancelkulturen är universitetens största problem. Men vad är det för kultur de båda dekanerna bidrar till att skapa när de tar sig friheten att avgöra vad som är viktigast och avfärdar undersökningar om resten? Visst kan och ska man pröva fenomenets utbredning. Att inte heller Göteborgs universitet är fri från den verkar flera exempel vittna om.
Väldokumenterad är likriktningen av åsikter som odlats kring Nationella sekretariatet för genusforskning. Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn skrev om den i sin bok ”Genusdoktrinen” (2020), där de kartlade den ideologiskt drivna jämställdhetsintegreringen av svenskt högskoleväsen som initierades av den förra regeringen.
Den ideologiska konsensuskultur de beskriver är en viktig komponent för att förstå hur cancelkultur kan uppstå. Människor med goda avsikter att skapa en bättre värld kommer samman och förstärker varandra i grupp. I namn av genus, hållbarhet, avkolonisering eller något annat ska det som är mossigt och förtryckande spolas bort. Den gamla ordningens talesmän är då inte självklart välkomna. De har ju styrt och ställt i hundratals år, de hindrar framsteg och skapar otrygghet.
Väldokumenterad är likriktningen av åsikter som odlats kring Nationella sekretariatet för genusforskning.
I sitt GP-inlägg skriver Erika Alm och Marie Demker att utbildningsministern inte ska ”ha synpunkter på vad som sägs och inte sägs i våra lektionssalar och vid våra seminarier”. Även här håller vi med. Å andra sidan betyder akademisk frihet inte heller att universitetslärare och dekaner själva ska begränsa vad som får sägas i universitetens lärosalar.
Men när Erika Alm tillsammans med 204 andra akademiker hösten 2019 kampanjade för att Richard Jomshof (SD) som enda partisekreterare skulle hindras från att framträda inför studenter på GU beskrev de syftet som att “ifrågasätta SD:s föreläsning inom ramen för en specifik plats: universitetet.” (DN Debatt 7/12-2019). Om inte det är cancelkultur så vet vi inte vad som skulle kvalificera sig som det.
Att Demker och Alm bemöter utbildningsministern med hänvisning till högerpopulism och anklagelsen att han ”vill underminera kunskapens auktoritet” visar att det bakom diskussionen finns en politisk motsättning som kommer till uttryck i termer av vad som ska och inte ska vara tillåtet inom universitetets ramar. Även om det möjligen än så länge inte är ett stort problem i dagens svenska universitetsvärld att föreläsare blir avbokade för sina politiska åsikters skull är motsättningen som här kommer till uttryck snarlik den amerikanska.
Inte heller i USA är alla överens om att cancelkultur är ett problem. Det demokratiska lägret vill hellre rikta fokus mot hat (”hate speech”) som alltid anses komma från höger. Att Demker och Alm antyder att Persson vill hindra dem från att fritt diskutera med sina studenter passar med detta amerikanska mönster. Det är allvarliga anklagelser utan täckning.
Man kan se olika på rimligheten i utbildningsministerns förslag på kartläggning. Det finns risk för klåfingrighet åt andra hållet. Själva lutar vi ändå åt att förslaget är välkommet. Fallen som har uppdagats (Kristoffersson och Aronsson) är för allvarliga och bristerna i det akademiska ledarskapet för graverande för att man ska kunna vifta bort idén att gå till botten med problemen. Allt hänger på hur en kartläggning utförs.
Så en kritisk diskussion av utbildningsministerns förslag är mycket välkommen, men det är något annat än de kategoriska avfärdanden som vi möter i Alms och Demkers inlägg.
Magnus P. Ängsal, docent och universitetslektor i tyska, Göteborgs universitet
Susanne Dodillet, lektor i pedagogik, Göteborgs universitet
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Universiteten lider inte av någon ”cancelkultur”
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
