Forskning om genus, feminism och mansroller har sedan länge en självklar hemvist i det humanistisk-samhällsvetenskapliga området. Sedan en tid har dock ett antal väletablerade och röststarka skribenter och medieprofiler valt att politisera de humanistiska perspektiv som förs fram inom genusvetenskap och postkolonial forskning i en kulturkamp som inte har mycket med vetenskap att göra.
Det senaste tillskottet är skribenten Johan Hakelius, med tillgång till ett flertal medieplattformar, som i en text i Expressen förlöjligar humanistiska forskningsproblem och humanioras påstådda betydelse för samhällsutvecklingen. De exempel han väljer är emellertid illa valda: det rör sig om presentationen av en seminarieserie öppen för studenter och forskare inom hela universitetet, en essä i en tidskrift för samhällsdebatt (alltså ingen peer-review tidskrift) och en tolv år gammal kandidatuppsats i ämnet genusvetenskap. Någon forskning i strikt mening är det alltså inte fråga om, snarare representerar urvalet utbildning och samverkan inom det ett specifikt humanistiskt fält. Men för Hakelius är det viktigt att skriva fram de teoretiska begrepp som återfinns i texternas titlar eller inledningar. Meningen är att inbjuda läsaren att skratta åt de löjliga begreppen ”miffoteorier”, ”affektiv politik” och ”dekolonialitet”. På den grundvalen förväntas alla läsare inse att sådan verksamhet inte kan kallas forskning när jämförelsen sedan görs med ”cancerforskare” som alltså – underförstått – är riktiga forskare.
LÄS MER:Humaniora behövs för att stävja samhällsproblemen
Vilka kriterier finns för ”riktig” forskning enligt Hakelius? Kan titlar som ”Use of CAR-Transduced Natural Killer Cells in CD19-Positive Lymphoid Tumors” (New England Journal of Medicine) eller ”Atrial Fibrillation and Heart Failure With Preserved Ejection Fraction in Patients With Nonalcoholic Fatty Liver Disease” (American Journal of Medicine) lättare passera som forskning? Det finns kanske inget löjeväckande med ”Killer cells” eller ”Fatty liver”?
I sammanhanget kan jag undra hur de grekiska filosofernas texter och bedömningar skulle ha beskrivits av en dåtida krönikör? Skulle ”Om själen” (Aristoteles) eller Anaximanders påstående att jorden var en fritt svävande kropp fallit honom på läppen?
LÄS MER:Humaniorautbildningen kämpar i motvind
Hakelius kallar den forskning han ogillar för en ”auktoritär sekt”. Forskare kan vara lika auktoritära som andra människor och teoretiska paradigm vara lika sektlika som de vi känner från samhället i allmänhet. Och de egenskaperna är väl spridda över alla vetenskapsområden. I viss mån är en extrem envishet och övertygelse faktiskt nödvändiga för framgång i akademin. Forskare och lärare inom universiteten är i många avseenden som folk är mest – bara med specialkunskaper inom ett kunskapsfält, en långvarig träning i analys och argumentation och med en sällsynt god förmåga att utvinna ny kunskap ur vår omgivning med hjälp av ständigt föränderliga teorier. Vetenskaplig sanning är den bästa sanning vi kan komma upp med under de här förutsättningarna.
Att ställa vetenskap mot vetenskap visar bara att man inte förstått vare sig hur kunskap växer och formas eller hur den vetenskapliga världen bedömer och sållar agnar från vetet. Att skribenter med Johan Hakelius begåvning och position i samhället väljer att kassera in lättköpta poänger istället för att sätta sig in i de etablerade system för kritik inom akademin, och som skiljer god forskning från dålig forskning, är uttryck för en lättja och arrogans jag aldrig accepterat i en kandidatuppsats.
Marie Demker
Dekan, humanistiska fakulteten och professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
