Under slutet av 1980-talet och början av 90-talet levde och frodades kulturlivet i Göteborg, mycket tack vare rimliga hyressättningar av ateljéer och utställningslokaler. Det som nu händer på Konstepidemin med dubblerade hyror är inget annat än en långsam avveckling av den fria kulturen.
Göteborgs kulturliv har länge varit känt både nationellt och internationellt för dess alternativa undergroundscen, vilken utvecklandes på 80-talet. Den kunde leva vidare mycket tack vare billiga hyror, ”fejkade” studiecirklar samt ockuperade fabrikslokaler.
Under mitten av 90-talet medverkade jag både som konstnär och curator i en utställning som hade titeln ”Lägenhet” och ägde rum i Rosengård, Malmö, och i Gårdsten, Göteborg. Den var ett samarbete med Åsa Nacking och tog plats i ett tjugotal outhyrda lägenheter och finansierades av de lokala bostadsbolagen samt kulturnämnderna i respektive stad.
Både bostads- och fastighetsmarknaden och konstmarknaden var förmodligen de sektorer i vårt samhälle som led svårast av sviterna efter det allt för optimistiska 80-talet. För båda parterna gällde det att försöka finna möjligheter för ett fortsatt intressant och kreativt arbete.
Det finns naturligtvis sammanhang där konst är oberoende av fastigheter men i verkligheten lever de i större symbios än många tycks tro. Få yrkesgrupper är så beroende av rum och lokaler för sin verksamhet som konstnärer, vare sig det gäller ateljén, galleriet eller konsthallen, och därför har också medvetenheten kring de rum och sammanhang som ett konstverk ingår i mycket stor betydelse.
Det finns naturligtvis sammanhang där konst är oberoende av fastigheter men i verkligheten lever de i större symbios än många tycks tro
Från den tidens outhyrda lägenheter och lokaler i Gårdsten och Rosengård till dagens kärvare bostads- och lokalpolitik har det snart gått 30 år. Nu är inte problemet att lokalerna står tomma, utan att kulturarbetarna saknar möjlighet att betala de höga ateljéhyrorna, eller köpa sina egna lägenheter. Skillnaden är att få i dag protesterar och ifrågasätter den marknadsliberala fastighetspolitiken.
De ekonomiskt svaga grupperna i samhället får ta smällen av hyreshöjningarna. Konstnärer tillhör en utsatt och marginaliserad grupp som lider av svårigheter att få ekonomin att räcka till. Detta kan leda till både fysiska och psykiska problem vilka ofta är stressrelaterade.
Att ge kulturarbetare billigare hyror och en plats där de kan jobba med sin konst, vilket bidrar till ett socialt rikt liv, borde vara en självklarhet i en förhållandevis välbärgad kommun som Göteborg.
Konstnärernas Riksorganisation skriver följande på sin hemsida: ”Bild- och formkonstnärers inkomster är extremt låga och halkar efter resten av befolkningen. Mediannettoinkomsten för bildkonstnärer och konsthantverkare ligger på under 12 000 kr per månad.”
Hur kommer vårt samhälle se ut om alldeles för få har möjlighet att delta i kulturlivet i staden när fastighetskontoret renoverar och chockhöjer hyrorna på Konstepidemin? Bör kulturen enbart produceras av ett fåtal utövare med tjocka plånböcker? Jag tycker personligen inte det.
Stefan Karlsson, konstnär.
Rättelse: Texten har uppdaterats, då det tidigare stod att Higab är hyresvärd för Konstepidemin. Fastighetskontoret är hyresvärd för Konstepidemin.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Rädda Konstepidemin och KKV
LÄS MER:Nya hyrorna kan tvinga bort Konstepidemin och KKV
LÄS MER:Vill Göteborg driva bort sina konstnärer helt och hållet?
LÄS MER:Nina Bondesson i sin största utställning någonsin på Göteborgs konsthall
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
