Mikaela Blomqvist (GP 17/10) är förvånad över vad som går att säga och vad som inte går att säga offentligt om konflikten mellan Israel och Palestina. Hon anser att Hamas attack borde kunna sättas i ett sammanhang utan att det anses som relativisering av de civila offren.
Jag håller faktiskt med, det behövs mer kontext.
I sin text hänvisar Mikaela Blomqvist till en FN-expert som varnar för att Israel är på väg att genomföra en etnisk rensning i Gaza.
Denna FN-expert är Francesca Albanese, FN:s särskilda rapportör för de ockuperade palestinska territorierna. Hennes tillsättning möttes av kritik eftersom hon på sin Facebooksida skrivit att USA och Europa är underkuvade den judiska lobbyn. I ett annat inlägg kommenterade hon BBC:s rapportering genom att skriva att den ”israeliska lobbyn är i era vener och ert system” samt att Gazakriget 2014 orsakades av Israels girighet. Hon har efter sina inlägg fortsatt förmedla budskap i en liknande anda.
Att som Mikaela Blomqvist antyda att Amnesty International är en oberoende källa i detta sammanhang bör således kontextualiseras
Det finns dessutom inget vidare stöd för hennes påstående om etnisk rensning. Att Israel uppmanar civila att fly till södra Gaza och förklarat att detta är ett krig med Hamas borde med all önskvärd tydlighet klarlagt att det inte finns någon avsikt att göra Gaza till ett etniskt homogent område befolkat av israeliska judar.
Med det sagt kan vi gå vidare till nästa referens från Mikaela Blomqvist, nämligen Amnesty Internationals generalsekreterare som uttalat att Israel ”har en ohygglig historia av att ostraffat begå krigsförbrytelser”. Denna generalsekreterare är Agnes Callamard. Hon har i en tweet innefattande #Israel konspiratoriskt påstått att Yassir Arafat mördades.
Att som Mikaela Blomqvist antyda att Amnesty International är en oberoende källa i detta sammanhang bör således kontextualiseras mera.
2014 valde Amnestys kampanjledare i Storbritannien ut enbart tre judiska brittiska parlamentsledamöter i en tweet för att antyda att de stöttade bombningar av Gazas civilbefolkning. 2015 rapporterade The Times att en högt uppsatt företrädare hade personliga kopplingar till det Muslimska Brödraskapet.
På Amnestys konferens i Storbritannien 2015 blev en resolution om de skulle bekämpa antisemitism i landet nedröstad. Amnesty har så sent som 2020 stöttat BDS-rörelsen vilka hyllade Hamas attack den sjunde oktober i ett uttalande. Uppräkningen kan göras längre.
I det nuvarande kriget kan den israeliska arméns handlingar i form av belägringen av Gaza och bombningarnas omfattning utgöra krigsförbrytelser. Det är dock avhängigt krigets regler. Under krig är belägring i sig inte förbjudet, men det kan anses utgöra ett krigsbrott om Israel har för avsikt att svälta ut befolkningen i Gaza eller om belägringen är att anse som oproportionerlig.
Eftersom Hamas genomgående anklagats för att ha plundrat humanitär hjälp, bland annat i samband med krigen 2009 och 2014, och inte följer sin skyldighet att skilja på sig och civilbefolkningen påverkar det proportionalitetsbedömningen.
Alla är fria att fördöma Israel – på vilken grund detta görs brister dock alldeles för ofta.
Detta leder oss in på nästa påstående, nämligen att Israel mördat 3 800 civila på Västbanken och i Gaza. För det första är det värt att betona att ordet mörda innebär att det funnits uppsåt att döda. När bosättare skjuter palestinier på Västbanken är det mord som begås. När det handlar om krigföring mot Hamas går det att inte vara så svepande i sin retorik. Till skillnad från Hamas har inte den israeliska armén för avsikt att döda civila.
För det andra bör även denna siffra sättas in i ett sammanhang. Enligt FN har 80 procent av dödsfallen i Gaza utgjorts av män och pojkar. 2014 undersökte New York Times 1 431 dödsfall och fann att män mellan 20–29 år, som sannolikt är soldater, var starkt överrepresenterade bland antalet döda. Det betyder inte att dessa män varit Hamassoldater, men det är statistiska avvikelser som är värda att ha i åtanke.
Alla är fria att fördöma Israel – på vilken grund detta görs brister dock alldeles för ofta. Språket som nyttjas formar folks förhållningssätt till det pågående kriget. Ord gör skillnad.
Att inte reflektera över vad som uttrycks och vems budskap som förmedlas är inte enbart en redogörelse av skeenden, det skapar framtida skeenden. Detta är inte enbart en brist i Mikaela Blomqvists text, utan i svensk medias rapportering av kriget. Samtidigt ska det gå att ställa högre krav på en litteraturrecensents språkbruk.
Det är svårt att kontextualisera ett krig utan att skilja på död och mord.
Fotnot: Tobias Schreiber är jurist.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Vi måste kunna fördöma fler än Hamas
LÄS MER:Sluta bannlysa våra tankar om Palestina och Israel
LÄS MER:Hamas terror påminner om Bataclan och Butja
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
