Våren 1980 hade en ung filmskolestudent fått en i sitt tycke briljant filmidé: en afroamerikansk regissör får i uppdrag att göra en nyinspelning av D.W Griffiths film ”Nationens födelse” från 1915.
Skolan undervisade nämligen uteslutande om alla fantastiska landvinningar som Griffith – ofta kallad den förste långfilmsregissören – stått för. Men de berörde inte med en stavelse att han hade varit en uttalad rasist eller att filmens glorifierade sydstaterna. Heller inte dess porträtt av svarta (spelade av vita i blackface) och skildringen av ett hjältemodigt Ku Klux Klan – vilket ledde till klanens pånyttfödelse.
Det enda som räddade då 23-årige Spike Lee från att kastas ut från New Yorks universitet på grund av kortfilmen – som Lee döpte till ”The Answer” och fakultetsstyrelsen betraktade som en attack på ”filmens fader” – var att han hade pengar kvar på sitt stipendium.
Jag kom att tänka på episoden efter dagens nyhet att HBO till följd av rasistdemonstrationerna tagit bort ”den andra kontroversiella filmen” om amerikanska södern, ”Borta med vinden” från 1939, samt att BBC och Netflix samtidigt tagit ner tv-serien ”Little Britain” (2003) på grund av kontroversiella blackface-sketcher.
Det kom inte direkt som en överraskning: dels för att debatten kring rasism är så skrämmande och onyanserad – beröringsskräcken leder inte till samtal utan till att både kultur och individer kastas överbord. Där man 1980, och många år därefter, enbart undervisade om ”Nationens födelse” som en fenomenal film (vilket den tekniskt och berättarmässigt är) ska den idag istället inte visas för att den skulle kunna såra känslor eller leda till rasism.
Och dels för att synen på just film som något där upphovspersoner, intriger och stereotyper är skadligt smittsamma aldrig tycks släppa. Det gäller från videovåldsdebatter, till hur kända amerikanska filmkritiker förklarat att de aldrig mer tänker se en film av Woody Allen. Samt förstås rasistiska bilder och ord.
Det är nyttigare att se hur det gick an att göra blackface i England så sent som 2003 än att låtsas att vår syn på ras och rasism alltid varit kosher.
Idag är det dock betydligt mycket farligare med så kallad cancel-kultur är någonsin förr: framför bokbålet kunde dissidenten gömma den farliga luntan i innerfickan – i den digitala eran kan en panikslagen plattform radera en film helt ur offentligheten.
Att just ”Borta med vinden” hamnar i skottgluggen är inte förvånande: filmen innehåller klassiska myter om vit överhöghet i Sydstaterna, det nobla KKK som skyddade vita kvinnors heder och glada slavar. Det var heller inte supersnyggt av ”Little Britains” skapare att använda vita med svart sminkning i roller – så kallad blackface.
Men fiktion är inte pesten. Jo, den kan orsaka stor skada i en viss kontext, men inte ens nazisternas propagandafilmer blir lika farliga i en demokrati 2020 som de var i det ockuperade Polen 1940. Allt måste inte visas överallt – jag tycker inte ”Jud Süss” hör hemma på Netflix – men vi behöver filmer för att förstå hur folk tänkte och vad som gick an en gång i tiden. Det är nyttigare att se hur det gick an att göra blackface i England så sent som 2003 än att låtsas att vår syn på ras och rasism alltid varit kosher och att ingen någonsin tänkt fel tankar.
HBO:s lösning kring ”Borta med vinden”– på uppmaning av ”12 years a slave”-manusförfattaren John Ridley (La Times 8/6) – har blivit att ”pausa” filmen för att vid ett senare tillfälle låta den återkomma med historisk kontext.
Det är i sådana fall det bästa möjliga utfallet. För filmers sammanhang och konsekvenser borde förstås ha varit norm på filmskolor och Cinematek, i filmkritik och historieböcker sedan långt innan Spike Lee surnade till på NYU.
Men att det inte har varit så är ingen ursäkt för att nu radera kulturhistorien.
Läs mer av Hynek Pallas:
LÄS MER:Vithetsstudier behövs för att förstå rasismen
LÄS MER:Vita flyktingbarn på film - för lätt lösning komplext problem
