Skribenterna Marjorie Ingall och Susan McCarthy började samla offentliga ursäkter i bloggen “SorryWatch” 2012. Till en början för att det var underhållande att läsa snedtrampande kändisar, politiker, modefolk och akademiker artikulera stapplande böner om förlåtelse. Men snabbt övergick intresset till rena fascinationen. Varför var ursäkterna så dåliga? Varför kändes de allt som oftast inte genuina?
Jag har också ställt mig frågan. Eller, snarare har jag tänkt på vad som krävs för att faktiskt bli förlåten. Är det ens möjligt?
Mitt eget intresse började, givetvis, hösten 2017 under #MeToo-upproret. Män slog ifrån sig anklagelser om sexuella trakasserier och övergrepp med desperat idioti som “regler kring uppförande på arbetsplatsen var annorlunda förr” (Harvey Weinstein), “Eftersom han använder rullstol faller hans arm runt den lägre delen av midjan om vissa människor han fotar sig med” (George W. Bushs talesperson) och “Jag har aldrig visat kuken för en kvinna utan att fråga först” (Louis CK).
Det var häpnadsväckande hur ogenomtänkta dessa ursäkter var och hur mycket det avslöjade att männen inte på något sätt förstått allvaret i sina handlingar. Exempel: När Ben Affleck bad om ursäkt för att olovandes ha tafsat på en kvinnlig kollega sa han att sexuella trakasserier inträffar “i en omfattning jag inte tror någon, förutom möjligtvis kvinnor, förstår”. Detta gjorde det naturligtvis svårare att ta ursäkterna på allvar och därmed svårare att förlåta.
Det hade kunnat finnas lärdomar att dra ur denna storm. En stunds reflektion kring vad man bör och inte bör be om ursäkt för. Men i stället förvärrades hela ursäktssituationen genom att kändisar började be om ursäkt för allt möjligt. Ibland innan någon fadäs ens skett.
Kanske försökte man, i kölvattnet från 2017, att rädda sitt eget skinn genom att förekomma uthängning. Författaren J K Rowling bad om ursäkt för att hon tog död på husalven Dobby (2018), sångerskan Fergie bad om ursäkt för att hon inte lyckades sätta den höga tonen i den amerikanska nationalsången (2018), Kim Kardashian för att hon gått ned i vikt (2018), Chris Pratt för att han håller i en vattenflaska i en reklambild (2019).
Denna ursäktsinflation har givetvis fört med sig att ursäkter av i dag har svårare att nå fram. Hur ska vi ta dem på allvar om vi börjar ursäkta oss för allt? Och till vem eller vilka riktas dessa publika ursäkter? Det är en viktig fråga eftersom den också svarar på vem eller vilka som ska förlåta.
Galliano uppvisar ånger. Han hamnar i rätten, skriver in sig på rehab, träffar rabbiner.
Två aktuella dokumentärer gör dessa tankar närvarande. Den första är “High & Low” om modeskaparen John Galliano som 2011 avskedades som chefsdesigner för Dior efter att ha fångats på film när han, starkt berusad, skrek åt några judiska kvinnor att han älskar Hitler (i Frankrike är antisemitiska uttryck olagliga).
Dokumentären hade premiär samma vecka som det stora mode- och kändiseventet Met Gala där sex av de största och mest fotograferade gästerna, som Zendaya och Kim Kardashian, bar Gallianos skapelser. The Washington Post kallar Galliano “den verkliga vinnaren på Met Gala 2024”. Hur lyckades han komma tillbaka in i värmen, tro?
Ett skäl är komplexiteten, att visa personen bakom brottet. Konstnärskapet står i centrum i “High & Low”. De inre demonerna kontra den kreativa genialiteten. Pressen, osäkerheten, överflödet, drogerna, alkoholen och den vacklande självkänslan som uppkommer när man omges av jasägare.
När han stod där på baren och skrek “Ni är så fula. Jag vill inte se er” åt de judiska kvinnorna är det, enligt dokumentären (och Galliano) ett uttryck av självhatet som kommit att äta upp hans inre. Ett uttryck för modevärldens brutala regler om vad som är vackert och inte. Hur mycket allmänheten än skiter i hans ursäkt så hatar han sig själv ändå mer. Galliano uppvisar ånger. Han hamnar i rätten, skriver in sig på rehab, träffar rabbiner.
Just detta, att agera på ett sätt som visar att han inte bara förstått allvaret i sitt brott utan också förstår att visa förbättring kan vara det som sakta men säkert banat för en comeback. Sedan 2014 är han chefsdesigner för Martin Margiela och brittiska ELLE skriver “Är 2024 John Gallianos år?”.
Hur genuin kan en sådan bli om man tvingas be om ursäkt för saker som att man slickar på en glaserad munk, som Ariana Grande fick göra 2015?
I stark kontrast står “Kevin Spacey Unmasked” där regissören Katherine Haywood undersöker de anklagelser om sexuella övergrepp som lagts fram mot skådespelaren Kevin Spacey, varav den allvarligaste kommer från skådespelaren Anthony Rapp som anklagat Spacey för att ha ofredat honom då han var 14 år.
I serien intervjuas tio män och deras redogörelser spänner över femtio års tid (!). Vittnesmålen och anklagelserna rör allt från trakasserier till att onanera i en biosalong under ”Rädda menige Ryan”. Spacey har frikänts från alla åtal, i både USA och Storbritannien. Men han har framför allt vägrat att ursäkta sig (hans “ursäkt” till Rapp var att han var full och förresten är han gay också).
Spacey har i stället valt att ge svar på tal, att säga emot och att försvara sig ljudligt på både sociala media och i intervjuer. ”Om jag inte slår tillbaka så kommer det aldrig att sluta”, säger han i en intervju. Detta har, enligt Spacey, satt honom i ett evigt socialt och professionellt frysfack, låst för all framtid. Men kanske har han gjort det rätta. Varför be om ursäkt om man inte anser sig skyldig?
För i sin analys av tolv års studier av offentliga ursäkter har Ingalls och McCarthy kommit fram till att de allra flesta offentliga ursäkter misslyckas för att de inte upplevs som genuina.
Jag har inte studerat publika ursäkter lika ingående som dem, men skulle vilja påstå att ett skäl till att de inte upplevs som genuina är för att de är för många. Skälet till det är att kraven på ursäkter höjts. Sociala media och den artificiella närheten till kändisarna har naturligtvis bidragit till det. Men hur genuin kan en sådan bli om man tvingas be om ursäkt för saker som att man slickar på en glaserad munk, som Ariana Grande fick göra 2015?
En gång i tiden fungerade en ursäkt som ett rättesnöre, en gränsdragning mellan acceptabelt och oacceptabelt beteende. Den gränsen försvinner, i alla fall tunnas ut, när ursäkterna blir för många. Forskare på området kallar det “normativ utspädning” och varnar för att det, motstridigt nog, leder till apati både gällande brott och förlåtelse.
Är det inte fascinerande så säg. Att ju fler som ber om ursäkt, desto mindre benägna blir vi att förlåta.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Ny rättegång nästa år för Kevin Spacey
LÄS MER:Producent: Värt risken att ge Kevin Spacey roll
LÄS MER:Vad är det med män och snabba bilar som lockar så?
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
