För några år sedan dejtade jag en kille. Eller, vi dejtade inte egentligen, han lät nämligen med all önskvärd otydlighet meddela att han inte var intresserad på det sättet, efter att jag blottat mina känslor för honom i ett illa genomtänkt sms.
Det borde jag självklart inte ha gjort. Att i ett för tidigt stadium erkänna sina romantiska känslor för någon är något av det värsta man kan göra i jakten på sin bättre hälft. Få saker riskerar att förstöra en begynnande förälskelse mer än när den andres kärlekskänslor verbaliseras. Det är som om orden bryter den förtrollning vars enda livsuppehållande kraft är ovissheten om vad som väntar på andra sidan natten.
Detta blev smärtsamt tydligt i ett av de senaste avsnitten av ”Bonde söker fru”, då den aspirerande bondfrun Heidi lät bonden Peja förtjäna de tre stora orden redan efter några dagar på gården. Peja, som tidigare hade pekat ut Heidi som sin favorit, blev genast osäker på om hon verkligen var den han skulle springa hand i hand med bland spannmålen.
Enligt en undersökning från Yougov tar det i genomsnitt 88 dagar för män att säga ”jag älskar dig”, och 134 dagar för kvinnor. Kanske speglar det en generell uppfattning om att det är ord som inte bör yttras för lättvindigt. Och visst är det fint. Det gör orden sällsynta och höjer dess inneboende värde. Men låt oss hålla två tankar i huvudet nu: Tv-bondens agerande adderar nämligen en intressant dimension till frågan om vem som har makten i århundradets kärlekskrig.
Enligt en undersökning från Yougov tar det i genomsnitt 88 dagar för män att säga ”jag älskar dig”, och 134 dagar för kvinnor.
LÄS MER:Abbas fåfänga är otidsenlig – och uppfriskande
Sedan debatten om incelmännen först nådde kultursidorna har pennorna skrivit sig varma om vem som egentligen regerar på den erotiska marknaden. Begreppets upphovsman sägs vara Michel Houellebecq, som i boken ”Konkurrens till döds” (1994) skildrar en mans förhållning till den sexuella revolutionen, och likställer den erotiska marknaden med kapitalismens dito.
De flesta, åtminstone kulturskribenter, verkar rörande överens om att den moderna mannen dragit nitlotten på dejtingmarknaden. Senast förra veckan skrev Saga Cavallin i DN (11/11): “Enligt min anekdotiska och populärkulturella empiri är det snarare så att killar aldrig tidigare varit så sugna på att bli ihop, tillika kära i sina flickvänner” och ”Den kulturella statusen i att vara ’en tjej’ har nämligen aldrig stått högre i kurs.”
Men är det verkligen relevant att begränsa frågan om vem som har makten i kärlekens spel till något så binärt som kön? Har det inte under alla tider funnits både män, kvinnor och icke-binära som aldrig fått uppleva romantisk kärlek?
Om vi likställer kärlek med en kapitalistisk marknad, skulle romantikens transaktioner ske i form av tid och blottade känslor. Avkastningen är i bästa fall en förälskelse och insatsen är risken för ett brustet hjärta. Värdet av en kärleksförklaring kan enligt samma resonemang avgöras av dess exklusivitet: Ju längre tid det tar för någon att ge bort ett löfte om en framtid, desto mer dyrköpt är det.
Det verkar åtminstone så när bonde-Peja blir reflexmässigt skeptisk efter att han fått en kärleksförklaring han kanske inte gjort sig förtjänt av. Som om ordens värde devalverades i samma sekund som de yttrades i en ladugård på bästa sändningstid. Han fick dem till ett underpris, och vi kanske fick syn på den egentliga förloraren i kärlekens hänsynslösa spel: Den med sämst sinne för affärer.
LÄS MER:Recension: ”Isabella” av Isabella Löwengrip
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
