Ett nytt inslag i det svenska politiska landskapet är våra myndigheters produktion av så kallade värdegrunder. Mer än 160 av våra myndigheter har tagit fram sådana etiska och strategiska plattformar. Att utförandet av offentliga tjänster ofta kan innehålla svårhanterade etiska problem för de anställda är väl känt. Lagarna inom många områden är ofta väldigt allmänt hållna och lämnar ofta ett stort utrymme för olika tolkningar. Vad skall egentligen räknas som arbetsoförmåga, när far ett barn så illa i sin familj att det bör omhändertas, vilket slags medicinsk behandling är motiverad, vilken grad av förföljelse i hemlandet skall räknas som godtagbart asylskäl? Listan på svårartade etiska problem i utförandet av offentliga tjänster kan göras mycket lång och behovet av etisk vägledning är därför i många fall mycket stort.
En fråga som inställer sig är emellertid vilket genomslag visionsdokument av detta slag faktiskt har. Inte så sällan innehåller de rena plattityder eller så återger de bara de etiska riktlinjer som redan finns i vår grundlag och i de lagar som gäller för verksamheten ifråga. Är dessa dokument måhända mera ett sätt för myndigheternas ledningar att friskriva sig själva från de ibland svåra problem som verksamheten orsakar genom att man kan hänvisa till att man tagit fram en egen etisk kod? Eller lever verksamheten och ledningen i helt olika världar, där vad som sker ”på golvet” i själva utförandet av verksamheten är frikopplat från ledningens tjusiga strategi- och visionsdokument?
Väldigt få har tagit del av dokumentet och nästan inga uppger att det har haft någon betydelse för hur de bedriver sin forskning eller undervisning.
Min egen erfarenhet som forskare vid Göteborgs universitet säger att det senare är fallet. Liksom andra myndigheter har man producerat ett sådant dokument kallat ”Vision 2020”. Detta dokument tillkom 2013 och skall nu, eftersom vi närmar oss 2020, revideras. Det skall sägas att jag instämmer i princip i (nästan) allt som stadgas i detta dokument. Det är med andra ord inte innehållet som jag anser vara problemet, utan snarare varför man från universitetsledningen lägger ner så stor möda på att ta fram detta slags dokument när varken man själv eller de som faktiskt arbetar i verksamheten verkar bry sig.
Låt mig ge några exempel. Åren 2011-2013 var jag ledamot av regeringens forskningsberedning som leddes av dåvarande forskningsminister Jan Björklund. Merparten av ledamöterna var högskolerektorer och det var från dem och forskningsministern klart att man fäste stor vikt vid att lärosätena utformade detta slags visions- och strategidokument.
Jag tog mig då för att göra en liten undersökning i form av en enkel fråga till de trettio forskare vid Göteborgs universitet som under åren 2004-2012 dragit in mest forskningsanslag, vilket i stora drag då är liktydigt med universitetets främsta forskare. Min fråga gällde i vilken utsträckning de tagit intryck av universitetets strategidokument när de utformat sina framgångsrika ansökningar. Alla utom en svarade att de antingen inte kände till detta dokument eller att de inte alls låtit sig vägledas av det när de sökt forskningsanslag.
Det är emellertid inte bara de ledande forskarna eller de helt vanliga forskarna ”på golvet” som antingen inte känner till eller säger sig ha haft någon användning av detta av universitetsledningen mycket upphaussade visionsdokument.
Jag har nyligen också tillfrågat de närmare åttio kollegerna vid min institution om de har tagit del av ”Vision 2020” och i så fall om det som stadgas där har haft betydelse för deras forskning eller undervisning. Resultatet är detsamma, väldigt få har tagit del av dokumentet och nästan inga uppger att det har haft någon betydelse för hur de bedriver sin forskning eller undervisning.
Det är emellertid inte bara de ledande forskarna eller de helt vanliga forskarna ”på golvet” som antingen inte känner till eller säger sig ha haft någon användning av detta av universitetsledningen mycket upphaussade visionsdokument. Inte heller universitetsledningen själv verkar bry sig om det. Låt mig ge två exempel: I ”Visionen” slås fast att ”forskningen vid Göteborgs universitet ska genomgående hålla hög internationell klass” (observera ”genomgående” och ”ska”).
Under åren 2013-2015 var jag ledamot av Rektors forskningsråd vid Göteborgs universitet. År 2013 genomfördes omfattande utvärdering av all forskning vid universitet, som visade att långt ifrån alla institutioner kunde sägas nå upp till detta krav. Min fråga till universitetsledningen vid (nästan) varje möte var vad planen för att hantera dessa ofta under lång tid underpresterande miljöer var. Något svar fick jag aldrig. Under min tid vid detta lärosäte har min institution utvärderats tre gånger. Varje gång har vi klarat oss mycket bra (”bäst landet” 2002, ”excellent” 2013” och nyligen ”en av de ledande statsvetenskapliga institutionerna i Europa” 2019). De första två gångerna har institutionen emellertid bestraffats ekonomiskt efter att ha fått dessa goda utvärderingar och nu är detta på gång igen. Min fråga till ledningen för den senaste utvärderingen var hur vi skall hantera dessa bestraffningar, när vi faktiskt lever upp till vad som stadgas. Det har inte fått något svar.
Det har alltså hela tiden varit vem jag är, inte vad jag gjort, som har räknats.
Visionsdokumentet innehåller också en annan fin formulering, nämligen att ”Vid Göteborgs universitet ska det alltid vara vad du gör, och inte vem du är, som räknas”. Vad gäller frågan om jämställdhet, som med rätta är central för verksamheten, förhåller det sig precis tvärtom. Under mina drygt tjugo år vid universitetet har det aldrig hänt att någon som ansvarar för dessa frågor har bett mig redovisa vad jag gjort eller inte gjort vad gäller jämställdhet inom de områden jag ansvarat för. Till exempel hur könsfördelningen ser ut för de doktorander eller yngre forskare jag rekryterat eller handlett och vilka som jag haft som medförfattare för forskningsrapporter. Inte en enda gång har någon ställt mig frågor av detta slag, vilket betyder att vad jag gjort i denna viktiga fråga ansetts som oviktigt. Däremot har jag till leda fått höra hur ”felkönad” jag (och många av mina kolleger) är. Det har alltså hela tiden varit vem jag är, inte vad jag gjort, som har räknats.
Jag är alldeles övertygad om att de som ansvarar för att ta fram ett nytt visionsdokument för Göteborgs universitet har de bästa intentioner och verkligen vill att verksamheten skall präglas av högt ställda ideal av det slag som nämnts ovan. Men när varken forskarna eller ledningen själv verkar bry sig om innehållet måste man nog ställa sig frågan: ”Varför i all världen gör de på detta viset?”.
