Tomas Forser har helt rätt. Jag bryr mig ganska litet om bröderna Humboldt. Kanske var det därför jag av misstag lyckades gjuta samman dem till en enda person. När jag, som i måndags, besöker Humboldtuniversitetet, vänder jag gärna ryggen åt deras statyer vid huvudingången och går ut på den öppna platsen framför för att betrakta minnesmärket över det stora bokbålet som engagerade så många av universitetets studenter och lärare 1933.
Mitt på den stenlagda platsen finns ett fönster där kan man blicka ner i ett underjordiskt rum fyllt av tomma bokhyllor. Det är starkt. Och en nog så viktig del av Humboldttraditionens historia.
Det mest förargliga med min minnesblunder är att den kom att avleda en redan något urspårad men inte desto mindre viktig diskussion om humanioras framtid från kärnfrågorna. Jag vill därför sammanfatta grundtesen i min argumentation: Om humaniora ska utvecklas i en positiv riktning måste vi lämna det nostalgiska gnäll som Tomas Forser står för liksom den typ av destruktiva personangrepp som Rothstein ägnar sig åt bakom oss och föra en konstruktiv och saklig diskussion. Det är inte att lägga locket på diskussionen, det är tvärtom att öppna den.
Den fråga som ligger och hela tiden legat under debattens vindlingar, och som verkligen är brännande, gäller till syvende och sist vad som leder till en god och fruktbar utveckling av den humanistiska forskningen. Rothstein ser lösningen i det kodord som går som ett mantra genom hela det svenska vetenskapssamhället idag: internationalisering. I ett antal artiklar har han starkt förordat det sätt att mäta kvaliteten på den forskningen som en forskare, en fakultet och ett universitet bedriver genom att räkna antalet artiklar publicerade och citerade i web of science. Denna metod har regeringen också ålagt Vetenskapsrådet att, mot dess egen önskan, använda för beräkningen av fördelningen av de konkurrensutsatta forskningsmedlen till universiteten.
Oviljan hos VR handlade bland annat om att detta sätt att mäta och värdera utgår från en medicinsk och naturvetenskaplig publiceringstradition och missgynnar humaniora, då de tidskrifter som ingår i web of science till sin allt dominerande del behandlar just medicinsk och naturvetenskaplig forskning. I denna metod utesluts böcker och bokkapitel och citeringar ur dessa, de vanligaste publiceringsformerna inom humaniora, inte heller ingår tidningsartiklar eller alla de viktiga tidskrifter från alla de stora och små språkområden och länder som inte ingår i web of science. Det man kan mäta är antal publiceringar och citat som förekommer inom ett urval av, företrädesvis amerikanska, tidskrifter.
Att, som många med mig, och flera i denna debatt, gjort, fråga sig vad denna metod egentligen mäter och vilken validitet den har är vare sig att ifrågasätta eller undervärdera internationalisering utan att förhålla sig till den form den tagit på ett mer nyanserat och ändamålsenligt sätt.
Man måste också fråga sig vilken typ av forskning vi får när forskarna för att meritera sig och få poäng anpassar sig till systemet. Inom det medicinska området där den tillämpats ganska länge har man till exempel utvecklat vad som populärt kallas ”salamimetoden”, det vill säga att man skära så tunna skivor som möjligt för att få ut så många artiklar som möjligt av den forskning man bedriver. Man kan också se hur forskare ständigt refererar till varandra och gärna skriver sina namn på varandras, assistenters och elevers artiklar för att öka sina omnämnanden. Båda dessa företeelser är helt främmande för humaniora. Och måste, menar jag, så vara. Komplexa mänskliga och samhälleliga fenomen låter sig knappas behandlas styckevis och delt.
Denna typ av meritberäkningar skapar inte bara en tvångströja som likriktar forskningen utan också leder till en instrumentell och kortsiktig syn på forskningen. För att få meriter och resurser måste man snabbt producera den typ av internationella (säg engelska) artiklar som kan publiceras i de tidskrifter som finns i web of science.
Många gånger görs de viktigaste arbetena i marginalen, det vet alla. Många gånger är de ofinansierade, som den nordiska kvinnolitteraturhistoria jag var med om att skriva på 1980-talet och vars internationella lansering så här två decennier senare förde mig till Berlin i förra veckan. Vi startade vårt arbete i och på grund av en specifikt nordisk miljö och ställde frågor till den, utmanade den och dess historieskrivning. Resultatet väckte mycket uppmärksamhet och debatt och kom att förändra den svenska undervisningen i litteraturhistoria på ett avgörande sätt. Det kan tyckas gott nog. Idag när man bildar nätverk i Europa och USA för att göra något liknande kan man se hur innovativt och viktigt det var. Hade vi siktat på de internationella publikationerna omedelbart hade vi knappast kunnat åstadkomma det.
