Min överläpp kommer alltid att vara lite knögglig efter att en ponny stegrade sig på den när jag var liten. Jag minns att jag instinktivt formade handen till en skål under hakan, jag kunde inte fatta hur snabbt blodet svämmade över kanterna. Vi bröt armar och ben, linkade hem sura och leriga till fots ur skogen, några gånger först åt fel håll om vi slagit i huvudet. Det låter som när någon beskriver en svår barndom för länge sedan när jag pratar ridsportsminnen, men det var ganska nyss och helt självvalt.
LÄS MER:Problemen på Solvikskolan finns även i Göteborg
Nu finns det studier som visar att hästtjejer faktiskt utvecklar ledaregenskaper och annat som är attraktivt på arbetsmarknaden av allt sitt risktagande och problemlösande, men det var inte därför vi höll på. Det fanns ingen evidensbaserad baktanke, vi bara gjorde det, för att vi ville och kunde.
LÄS MER:Waldorfskola utreds efter SVT-dokumentär
“Jag har aldrig träffat ett barn som inte vill, aldrig”, säger Per Ahlbom, mannen som haft den informella titeln “andlig rektor” på Solviksskolan i över fyrtio år. I SVT-dokumentären ”De utvalda barnen” gräver filmskaparen Jasper Lake i vad som pågick på den experimentella waldorfskola där han själv gått och spelat teater, lekt pyroman och fångat huggormar. Under de första tre åren säger Lake att han knappt var inomhus, det man gjorde på andra skolor kallade de på Solvik för futtig lydnadsträning. De litade helt på barnens egen motor, det de kallar deras spirituella kraft.
Det är lätt att peka på fysiska ärr och berätta om något som gått fel, det är svårare att härleda vad som hänt när viljan försvinner.
I dokumentären berättar några nu vuxna gamla Solvik-elever om att de ser sin skolgång som “ett experiment”. Och gränsprojektet verkar, som gränsprojekt ofta gör, ha dragit till sig en viss andel amoraliska dårar, vuxna som abdikerat från sitt ansvar. Men de är också upprörda över de fysiska riskerna de utsattes för, att de blivit rädda och känt sig utsatta. Att en flicka som var bra på volter skadade ryggen, att någon annan bröt armen. “Någon kunde ju ha dött!” skriker Per Ahlboms egen dotter till honom.
LÄS MER:Solviksskolan visar att frigörelse inte är något enkelt
Frågan är vad som är alternativet. Den konventionella svenska skolan premierar lugna och tysta barn, det enda obehag som är sanktionerat där är uttråkning och repetitiv meningslöshet. Att använda kroppen är reducerat till “motion”, ett begrepp som hör hemma bland åldringar och konvalescenter. I Sverige lever många barn med sina skärmar stora delar av dygnet. Här är fysisk lek inte nödvändigt för att hitta något dopamintriggande att göra. Till skillnad från Per Ahlbom så träffar jag barn som knappt vill längre, som alltid letar efter en lucka där de kan smyga iväg till Youtube i ett hörn.
Solvik-lärarna sägs ha favoriserat barnen som klättrade högt och hoppade långt, och det var första gången på länge jag hör någon säga något positivt om ett aktivt barn. Mina lärare, i den vanliga skolan, brukade sucka över de som “inte kunde sitta still” och flera av dem medicinerades för att bli lugnare. Jag ser mattögda föräldrar trycka en skärm i händerna på rastlösa ungar för att få ro, få motorn att hålla tyst ett tag. Prövningarna som de barnen utsätts för är inte de härdande och uppbyggliga, utan nedbrytande abstinensrelaterade.
I Silicon Valley har den teknikfientliga waldorfpedagogiken blivit megapopulär, de som jobbar med tech förstår att byta det fysiska mot det passiva också innebär risker.
Det är lätt att peka på fysiska ärr och berätta om något som gått fel, det är svårare att härleda vad som hänt när viljan försvinner. På Solvik kallade man det att barn “slocknade”, när barn slutar skapa och börjar konsumera.
Dokumentären presenterar de hundraåriga idéerna waldorfpedagogiken är baserad på som rent flum, men de kärva idealen är mer relevanta än någonsin. Antroposofin förespråkar hälsa men inte fitnesshets, estetik men inte materialism, miljömedvetenhet och begränsad skärmtid hundra år före det blev trendigt. En genomsnittlig svensk 3-åring äger över 500 leksaker och förutom att det är fult, dyrt och jobbigt att städa finns nu även forskningsstöd för att den sortens materiellt överflöd gör barn mindre kreativa. Waldorf visar något så provocerande som att det finns bättre alternativ.
I Silicon Valley har den teknikfientliga waldorfpedagogiken blivit megapopulär, de som jobbar med tech förstår att byta det fysiska mot det passiva också innebär risker. De vet att det mellanmänskliga sabbas av den beroendeframkallande tekniken de producerar och det svämmar förstås över av studier om hur koncentration, minne och inlärning påverkas negativt.
Evidens och resultat hit och dit. Visst, det finns till och med stöd för att Waldorfskolornas besatthet vid syrade grönsaker har positiva effekter på hälsan. Men när det gäller att bejaka barns livsenergi borde intuition räcka.
Läs mer av Anna Björklund:
LÄS MER:Sveriges snyggaste hus finns i Göteborg
LÄS MER:Jag är trött på feministernas Paradise hotel-hyckleri
LÄS MER:Woke-generationen kommer aldrig göra uppror
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
