När Viveca Lärn nås av beskedet om Gunilla Bergströms bortgång, står hon i biblioteket på kulturhuset Kåken.
– Åh nej, inte Gunilla, jag visste inte ens att hon var dålig... Det var väldigt sorgligt att höra, vi har ju följts åt sedan barnsben.
Förblev göteborgska i sinnet
Redan som barn möttes de varje morgon, på väg till skolan, berättar Viveca Lärn.
– Jag bodde i Örgryte, och hon lite mer centralt tror jag. Vi gick varken i samma klass eller i samma skola, men i flera år möttes vi varje dag. Redan andra dagen sa vi ”hej”.
LÄS MER:Konstnären Gunilla Bergström träder fram
Efter gymnasiet började Viveca Lärn på GT och då jobbade Gunilla Bergström där som korrekturläsare.
– Då träffades vi dagligen. Jag skrev och hon tecknade, vi pratade mycket om det och hur det skulle gå för oss ...
Nu minns hon vännen och kollegan med värme:
– Hon var väldigt humoristisk och vi talade samma språk. Dessutom förblev hon göteborgska i sinnet, även när hon flyttade härifrån.
Viveca Lärn: ”Hon var jättegullig”
På Aftonbladet träffades de igen på 1970- och 1980-talet, och fortsatte då sina samtal om livet, böckerna och karriären.
– Vi träffades på olika jobb, fester eller bara av en slump, och det var alltid lika roligt. Jag tyckte aldrig heller att hon blev särskilt förändrad med åren. Alltid syntes hon i sin orange overall, med kort hel-lugg och... ja hon var jättegullig. Jättefin.
Vad var hennes styrka som författare?
– Särskilt Alfons Åberg är fantastisk – men också annat. Att hon blev världsberömd är ju inte utan orsak. Alfons pappa fanns där hemma och tog hand om allt vilket var något helt nytt då. Du såg inte skymten av mamman. ”Ska bara...” blev något som alla sa och vi är nog många som läst Alfons för våra barn.
Varför blev Alfons Åberg så oerhört populär, och fortsätter locka nya läsare?
– En viktig sak är att Gunilla Bergström, precis som exempelvis Eva Eriksson, är en så bra tecknare och samtidigt en lysande författare till sina egna bilder. Text och bild var som hand i handske för henne. Så lyckas hon också förmedla en känsla som blir djupare. Böckerna ger oss lärdomar helt utan pekpinnar, och det är väl det som betecknar ett geni.
LÄS MER:Gunilla Bergström krockar mellan fantasi och realism
Har du någon favoritbok om Alfons?
– Jag tycker väldigt mycket om hans låtsaskompis. Sådana har vi väl alla haft, eller har.
Ni är båda barnboksförfattare och har vuxit upp i Göteborg. Ser du några likheter?
– Vi hyllar båda fantasin. Vi hade en del gemensamma livserfarenheter, både glada och sorgliga. Därför är boken om ”Bill och Bolla” min personliga favorit. Gunilla gick igenom svåra saker, precis som jag. Utan fantasi skulle vi aldrig ha klarat det.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
