Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Årets intressantaste film. Goliat av Peter Grönlund är den bästa skildringen av det sociala arvet sedan Stefan Jarls Mods-trilogi menar Hynek Pallas. Bild: Christoffer Hjalmarsson

Vithetsstudier behövs för att förstå rasismen

Det fält statsvetaren Bo Rothstein avfärdar som "kränkthetsstudier" är nödvändigt för att förstå både röstningsmönster och högerextrema terroristers världsbild. Det menar Hynek Pallas som spårar hur synen på vita förändrats i svensk spelfilm.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Peter Grönlunds Goliat är en av årets intressantaste filmer. Familjedramat – den bästa svenska skildringen av det sociala arvet sedan Stefan Jarls Modstrilogi – följer 17-årige Kimmie vars drogsäljande pappa snart ska i fängelse. Sonen vill ha ett riktigt jobb, men omständigheterna i bruksorten är för hårda. Någon måste försörja småsyskonen.

LÄS MER: Stadigt stegrad brutalitet i Peter Grönlunds nya film

Staten är avlägsen för den här vita arbetarklassen. Politikerna fladdrar bara förbi på trasiga valaffischer. Socialbidrag är förnedring. Släkten är närmast i klansamhället.

När debattsidorna idag talar om klyftor och en förlorad arbetarklass så är det avfolkade brukssamhällen som dessa man avser. Men till skillnad från valårsvokabulären så är Goliat inte någon film om SD-väljare, mångkultur och nationalism. Snarare en berättelse om vilka identitetslager som finns det i det lokala, och om utmaningar som politiker tycks ha knappt intresse för.

Ni undrar kanske varför jag jublar över filmer om elände, knark och vit underklass? Efter att under många år ha studerat film genom kritiska vithetsstudier har jag sörjt det tondöva, ensidiga sätt som landsortens underklassvenskar har skildrats. För mig var det denna negativa vithet, på engelska kallad för white trash, som väckte insikten att ”osynliga” normer som vithet behöver diskuteras och åskådliggöras. Och att det fält som statsvetaren Bo Rothstein på dessa sidor avfärdade som ”kränkhetsstudier” (26/10) tvärtom är nödvändigt för att förstå rasismen. Från hur den styr röstmönster till högerextrema terroristers världsbild.

LÄS MER: Bo Rothstein: Acceptera inte kränkthetsstudierna på Göteborgs universitet

När jag för åtta år sedan satte punkt för min avhandling Vithet i svensk spelfilm 1989 – 2010 sammanfattade jag därför utvecklingen och förändringar som skymtade vid tiden för riksdagsvalet hösten 2010. I filmerna jag undersökte stod innerstadens vita medelklass för goda svenska värderingar, medan ”fel” regionshärkomst eller fel förortsboende separerades ur det normerande. På 1990-talet var svensk film fixerad vid rasism som mångkulturell problematik. Filmer som Daniel Fridells 30:e November (1995) handlade om den omöjliga kärleken mellan skinheads och mörka flyktingtjejer. Kultur och etnicitet blev kroppslig konfliktyta i Romeo och Julia-berättelser.

Sedan blev vita lantisar ansvariga för rasismen. I Odjuret (2011) är karaktärerna formade av skånsk mylla, vit makt-musik och ”Det heter faktiskt negerboll”-tröjor. Röster på Sverigedemokraterna blir essentialistisk ondska på tryggt avstånd från den vita medelklassen i storstaden.

Med nya filmer som Goliat (och Gabriela Pichlers Amatörer från i våras) har geografi – det lokala under tryck från det globala – och klass återkommit istället för etnicitetskonflikt. Men varken Goliat eller Amatörer är bakåtsträvande blindtarmar för rasister eller någon nostalgisk vagga för nationens sanna värden. Däremot märks gruppens betydelse i ett svagt samhälle på oroväckande vis i Grönlunds film.

Avhandlingens syfte var att på det här viset diskutera hur vithet konstrueras i relation till samhällsförändringar – specifikt hur filmernas svenskar förhåller sig till den upplevda förlusten av Folkhemmet. Vita svenskar utgör över 90 procent av karaktärerna. Men till skillnad från filmernas få mörkhyade blev dessa aldrig analyserade, varken i recensioner eller inom filmvetenskapen.

Resultatet var intressant. Och inte bara i läsningen av de white trash-karaktärer som sociologen Ruth Frankenberg har kallat för vithetens sista utpost.

Filmer som Roy Anderssons Sånger från andra våningen (2000) var en orgie i melankoli och nostalgireaktioner på samhällets förändring – dessutom av ett vitsminkat kollektiv. Melankolin gick igen i Johan Klings klassdrama Darling (2007) där ingenjören Bernard förlorar sitt jobb på ABB. Här och i andra filmer från samma tid blev medelklassmän offer och förlorare. Och inte bara i Sverige. I Extra-ordinary men – white heterosexual masculinity in contemporary cinema (2009) visade filmforskaren Nicola Rehling hur vit manlig identitet skildras som något trist och tomt och att detta skapar oro och ångest. Hotet i filmerna kom från kvinnor och minoriteter.

Den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan B Peterson.. Bild: Lars Pehrson/SvD/TT

Ingen bör därför förvånas av den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan Petersons popularitet när han i dag vänder sig till unga vilsna män. Eller över återkomsten för analyser som Expo-redaktören Daniel Poohls om kopplingen mellan rasismen och förlorade vita, manliga privilegier (DN 30/9).

Men hela tiden har alltså dessa samhällsfrågor – klass, kultur och etnicitet, män i samhällshierarkin, Folkhemmet som nostalgipolitik – behandlats inom svenska vithetsstudier. 2011 diskuterade forskarna Tobias Hübinette och Catrin Lundström i en artikel relationen mellan ett ”gammalt Sverige” (i en tid när landet ansågs homogent och vitt) och ett ”gott Sverige” (det jämställda och antirasistiska Sverige). Lena Sawyers avhandling Black and Swedish undersökte redan år 2000 afro-svenskars erfarenheter av det svenska samhället. Det här är några nedslag i ett svenskt fält där det gjorts mycket relevant forskning i snart 20 år.

Ändå påstår Bo Rothstein att vithetsstudier är en idé som nätverket VitKrit vid Göteborgs universitet har importerat från USA (26/10). När upphör något att vara amerikanskt? Det är inte min sak att försvara VitKrits specifika forskning, men Rothstein avfärdar märkligt nog ett helt fält med det pejorativa uttrycket ”kränkhetsstudier”.

LÄS MER: "Bo Rothstein smutskastar oss utan grund"

Visst behövs diskussioner om gränsen mellan aktivism och forskning. Men svepande kritik skadar viktiga frågor. Och är det någon gång man behöver skärskåda normer så är det när dessa påstås vara under så hårt tryck att det föder rädsla och rasism.

Bo Rothstein, statsvetare vid Göteborgs Universitet.. Bild: Björn Olsson

Vilket gör Rothsteins märkliga kommentar om judar intressant. Det filmfält jag tillhör ser alltså på hur och varför vissa vita blir gränsfall. Det kan gälla hur underklassvita spelades av latinamerikaner i Hollywood, eller att svenska landsortsbor skildrats som bakåtsträvande rasister. För svenskt vidkommande är det viktigt att förstå hur nordisk vithet betraktats som vithetens crème de la crème. Redan 1998 visade skandinavisten Rochelle Wright i The visible wall – jews and other ethnic outsiders in swedish film vad detta har lett till när samer, resandefolk och just judar gestaltats som negativa stereotyper.

Att dessa grupper så länge framställdes som bärare av dålig vithet medan andra svenskar skildrades som nordens ljus – till det yttre och till moralen – kan ju vara något att bita i för den som undrar varför vithetsstudier hör hemma på svenska universitet när rasismen växer i samhället.