LÄS MER:Nationalismen gör att vi förstår pandemin sämre
LÄS MER:Hynek Pallas: Dagens filmer är politiska för att sälja
Kan man kritisera den svenska corona-strategin utan att råka ut för aggressiv nationalism? Påståendet har gjorts så många gånger de senaste veckorna, och på så tongivande platser tongivande platser som Studio ett (5/5) och Dagens nyheter (13/5, 16/5) att det har blivit en självgående sanning. En favorit är att utifrån idéhistorikern Isaiah Berlin tala om ”den böjda kvistens nationalism” – fosterlandsstolthet som piskar tillbaka mot den som ”trampar på” landet.
Att den svenska strategin, givet att den är avvikande, höjer ögonbryn och väcker debatt är inte förvånande. Men det tål att påminnas om att detta inte är första gången på några få år som Sverige befinner sig i den situationen. Och att det är värt att se bortom sin horisont innan man utropar föreställda reaktioner, av SvD döpta till svensk ”folkhälsonationalism” (27/3), till världsunika.
Bäst sammanfattas debatten nämligen inte av nygamla påståenden om en åsiktskorridor (SvD 18/5), utan av den rimligaste rösten i DN Kulturs typiskt rubriksatta spaningstext ”Därför blev svenskarna folkhälsopatrioter” (14/5) där socialantropologen Tova Höjdestrand menar att hållningen kring corona-strategin faktiskt är rätt ödmjuk. Kanske för att hon som nationalistforskare ser hur Sverige i andra frågor kontinuerligt slår sig för bröstet, exempelvis i jämställdhetsfrågan, och kan sätta debatten i ett sammanhang.
Men ”man får inte kritisera Sverige”-vinkeln som medierna ändå har valt är inte utan problem.
Jag minns alltför väl debatten från åren för den så kallade flyktingkrisen. Efter att 2017 ha kritiserat ett inslag i tjeckisk media om Sverige fick jag – då från skrockande nationalistisk höger – höra att min invändning var just nationalistisk. Än idag har jag ett sjå att förklara att sådana debatt- och nyhetsinslag om Sverige, ofta rena lögner, inte handlade om Sverige utan om ett ”Sverige” som är slagträ mot internationellt samarbete och särskilt mot EU.
På samma sätt ser vi nu hur amerikanska falanger på grund av ”corona-bevakning” byter fot kring ett ”Sverige” de gärna projicerar på: förut avskytt på grund av multikultur, nu älskat för pandemistrategi.
Diskussioner på andra håll
Att då kritisera texter byggda på grova överdrifter eller osmakligheter – som när Anders Tegnell i tjeckisk press nyligen döptes till ”Dr Tengelle” eller en amerikansk artikel omtalade samme epidemiolog som lobotomerad – är inte pisksnärtsnationalism.
Debatten om unik svensk ”folkhälsonationalism” skulle ironiskt nog också må bra av att de som ältar den lyfte på blicken. Liknande saker utspelar sig på flera håll. I helgen publicerade The Guardian ”The Great British Battle: how the fight against coronavirus spread a new nationalism” (16/5). Artikeln anklagar brittiska medier och ministrar för att ha format en ny nationalism som surrar regeringen vid National Health Service, den statliga organisation som ansvarar för offentlig sjukvård. På så vis har de skapat en nationalistisk sköld mot anklagelser om landets höga dödstal och en populistisk batong att slå i huvudet på dessa ”kritiker av nationen".
En svensk översättning blir det bekanta påståendet att politikerna gömmer sig bakom den populäre Anders Tegnell.
Givet att alla länder är i sin karantän lär vi få snarlika diskussioner på fler håll. Då är det också värt att påminna om att det verkliga problemet är länder utan medier som även i svåra stunder skärskådar den egna nationen.
Så lyckas vi hålla de pågående metadebatterna i minnet när pandemin är över kan de göra verklig nytta bortom den eviga besattheten vid av världen talar om just oss – eftersom de bildar en självreflekterande karta som avslöjar mycket om just den svenska nationalismens mekanismer.
LÄS MER:Antisemitismen är mer vildvuxen än en dokumentär om Soros
