Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

En bild från den verkliga olyckan i kärnkraftverket i Tjernobyl 1986, som ligger som grund för det historiska dramat "Chernobyl". Bild: VOLODYMYR REPIK

Vill du ha trovärdighet – titta inte på "Chernobyl"

TV-serien Chernobyl har fått mycket beröm, men också en del kritik för att den inte är helt trovärdig. GP:s Johan Wanloo tycker inte att man ska inte förvänta sig att en tv-serie stämmer överens med verkligheten.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det första avsnittet av TV-serien "Chernobyl" hade inte legat ute till allmän beskådan i många timmar förrän de första klagomålen gällande brist på trovärdighet dök upp. Det var händelseförlopp som inte skildrades i korrekt kronologisk ordning. Det förekom personer som inte existerat i verkligheten. Andra borde, enligt insatta, absolut ha varit med. För att inte tala om att radioaktiv strålning och dess effekter skildrades på ett ytterst ovetenskapligt sätt. Masha Gessen i The New Yorker (4/6) går till och med så långt som att hävda att serien ljuger.

Man kan ha många krav och förväntningar på ett verk. Men just trovärdighet måste vara den absolut märkligaste anledningen till att kritisera ett drama. Hur verklighetsbaserad den än är. Jag använder "Chernobyl" som exempel eftersom det är det allra senaste. Men det är verkligen inte det första.

1987 skulle svensk tv börja visa den Amerikanska TV-serien "Pluton B" i Vietnam. Min tonåriga hjärna var marinerad i Rambo och Chuck Norris så jag satt förstås bänkad. Ett avsnitt hann gå i SVT innan "Pluton B" i Vietnam lades ner eftersom det hade kommit in klagomål på att den var overklig. I samma veva gjorde en kvällstidning ett hemma hos-reportage hos en vietnamveteran boende i Göteborg. Hans expertutlåtande löd “så var det inte alls på riktigt i Vietnam.”

Om det är just trovärdighet du vill ha kanske det här med drama och påhitt inte är något för dig?

Ursäkta mig men det fattade väl jag som knappt hållit i ett luftgevär också. Det var inte därför jag kollade. Trovärdighet och sanningsenlighet är omöjliga krav att ställa på fiktion. Det är att göra både verket i sig och sig själv en otjänst.

Detta är extra märkligt i dessa tider när det känns som dokumentären som genre är populärare än någonsin. Via alla olika streamingtjänster har utbudet, och efterfrågan, på dokumentärer ökat explosionsartat. Dessa sväljer vi med hull och hår. “Det är ju helt sjukt hur det får gå till” säger vi utan att ha en aning om hur mycket filmmakarna manipulerat verkligheten med hjälp av musik och klippning.

För att ta ett exempel går det inte att räkna alla hårdvinklade texter (varav jag själv skam till sägandes låg bakom en) som följde efter den uppmärksammade filmen "Fyre", om den misslyckade Fyre Festival i Bahamas. När det efter ett tag kom fram att filmen producerades av samma sociala media-byrå som låg bakom själva festivalen hade de flesta redan gått vidare och var inte speciellt av sanningen. Det var ju en bra story, ju. Den släpptes i januari, det är en evighet på internet. Vi gick vidare och sträcktittade på den här serien i fjorton delar om ett mord på en sexåring istället.

Kan vi inte komma överens om att vi byter? De krav vi ställer på att fiktion och drama ska vara sanningsenlig ställer vi istället på dokumentärerna. Så kan fiktionen få vara fiktion i fred.

Om det är just trovärdighet du vill ha kanske det här med drama och påhitt inte är något för dig? Jag rekommenderar en riktigt torr och saklig bok istället. Och för allt i världen, kolla inte på filmen "Chernobyl diaries" från 2012. Den handlar om en grupp turister som förirrar sig in i Tjernobyl och blir attackerade av jättelika muterade monsterfiskar. Väldigt låg trovärdighet.