Vi är alla köttberg. Högar av senor, muskler och fett som på något vis trotsar tyngdlagen och rör oss runt. Vissa dagar känns det av extra tydligt. Om jag sätter mig på ett säte på bussen tar jag en plats som någon annan kunde haft. Tänk om det kommer en person som behöver platsen mer? Därför har jag alltid en ängslig blick på de som går på och är redo att ställa mig upp.
Ofta tar jag inte bussen eftersom jag kan gå. Vi bor två vuxna och en hund i en central etta. I går diskuterade vi vuxna par utan barn eller djur som bor i treor. ”Vad gör de med det tredje rummet? Hobbyrum? Det känns nästan vulgärt”, sa min flickvän.
Men oavsett vad ens position är i denna viktiga fråga så är existensen definitiv. En människa tar tyvärr upp en viss plats, sätter i sig en viss mängd föda, vatten, syre och elektricitet. Parkerar sin röv på stolar, säten och positioner. Har begär, vilja och makt.
En människa tar tyvärr upp en viss plats, sätter i sig en viss mängd föda, vatten, syre och elektricitet.
LÄS MER:SVT gör Kurt Haijby till en gullig Disneyfigur
Makt och ansvar är förstås något man ständigt måste tänka på som vit redaktör på en vit redaktion. Men det är inte makten som är problemet tänker jag när jag läser Karin Petterssons uppmärksammade text ”Kulturens köttberg heter Karin, Åsa och Anna” i Aftonbladet (16/1). Det är inte främst vad man är utan vad man gör som räknas. Som författaren Balsam Karam skriver om Petterssons text i en kommentar på Facebook: ”Vit medelklasskvinna klagar på hur andra vita medelklasskvinnor enbart skriver om vita medelklasskvinnor genom att själv nästan enbart nämna författare och skribenter som är vita medelklasskvinnor.” Hon menar att Pettersson gör precis det hon kritiserar i texten.
Karam fortsätter: ”Detta gör hon i en krönika där hon låter sina känslor som vit medelklasskvinna stå i förgrunden för de kunskaper hon som kulturchef och -redaktör säkert besitter och som vi som läsare gärna hade tagit del av, istället för ytterligare en sådan här text.”
Även jag har skrivit texter där jag klagar på ”romankaraktärer som flyter runt i Hägersten och har klädsamt mycket ångest” så jag ska inte kasta den första köttyxan här. Men som Maria G Francke påpekar en text i Sydsvenskan så finns det också samtida författare som inte kan beskrivas som ”vit medelklass”, där bland annat Karam nämns bland flera namn (18/1). Det må kännas reducerande att göra en sådan uppräkning, men det verkar behöva påpekas att den svenska litteraturen är mindre vit än någonsin.
Den är fortfarande mestadels vit och bokbranschen är fortfarande rasistisk, om man ser till vem som sitter på vilka positioner. Men det har hänt mycket på tjugo år, på skrivutbildningarna, litteraturfestivaler, tidskrifter och hos förlagen, i alla fall sett till vilka som ges ut. Det är viktigt att vi inte återgår till den gamla ordningen nu när vindarna vänder mot ett mer konservativt kulturklimat.
LÄS MER:Recension: ”Ingenstans mitt segel” av Ingela Strandberg
Läser vi för att känna igen oss, få vår vardag speglad? Jag kan inte tänka mig en mer tråkig läsart och hoppas inte att det är så läsarna där ute resonerar.
En fråga om litteraturens funktion uppkommer också här: Läser vi för att känna igen oss och få vår vardag speglad? Jag hoppas inte att det är så läsarna där ute resonerar. Jag skulle inte vilja läsa en bok om en 34-årig tjej som har ångest över att ta plats på bussen, bor i innerstaden och pratar skit om andra par med sin flickvän. Hobbyrum eller ej.
De bästa böckerna är de som vidgar verkligheten. Ett exempel från just förra året är Ali Derwishs bok ”Saddam Husseins nya roman”, som nu har nominerats till Borås debutantpris. Det är en surrealistisk diktsamling där den forne diktatorn blir diktjagets märkliga låtsaskompis, som breder ut sig med sina känslor och litterära skrivande. (Författaren höll inte med om det där med ”låtsaskompis” när jag testade det på honom på Göteborgs poesifestival men det är min tolkning).
Saddam tar i boken klivet från att vara en mental närvaro till att bli en fysisk figur. Sådana djärva kliv kan man ta i litteraturen. Och sådana djärva böcker kan man välja att läsa, glöm inte det.
LÄS MER:Fråga poeten: Har poesi ett speciellt förhållande till sorg?
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
