Kira Josefsson: Vi upprepar USA:s misstag med ”hårdare tag”

I den svenska valrörelsen hörs nu tongångar om hårdare tag mot kriminella och längre fängelsestraff, inspirerat av USA. Men där har det också uppstått en hel rörelse som ifrågasätter fängelsesystemet, eftersom det fungerar så illa, skriver Kira Josefsson.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS

I april sköt en man tio främlingar på ett tunnelbanetåg i Brooklyn. En dryg månad senare hände det igen: en annan man fyrade plötsligt av ett vapen rakt in i magen på en annan medan tåget korsade floden till Manhattan. Ingen lyckades stoppa dem. Det tänker jag på när jag är i Sverige i början av augusti och valaffischer kantar gator och torg. Fler poliser, längre straff. Retoriken är som hämtad direkt från USA.

Under 1960-talet fick en ny hårdkokt tendens fart i amerikansk politik, liknande det som sker i Sverige nu. Välfärdsstaten började nedmonteras samtidigt som ”lag och ordning” kom att dominera debatten. Under de årtionden som följde flyttades resurser från vård, skola och omsorg till straffapparaten i en utveckling som resulterat i världens största fängelsepopulation: 2,3 miljoner människor. Det är en fjärdedel av alla som sitter fängslade jorden över, trots att USA endast har fem procent av världens befolkning.

ANNONS

Städer som New York och Los Angeles kryllar av poliser. Under våren var tunnelbanan i New York så välpatrullerad att det fanns hela sju konstaplar per station. Ändå lyckades de inte stoppa de två skjutningarna – poliser är inte allseende och stoppar sällan brott, utan kan endast vara på plats efter att skadan skett. Som Dilsa Demirbag-Sten skrev i Aftonbladet nyligen är det enda verkningsfulla sättet att komma till bukt med brottsligheten förebyggande arbete, till exempel i skolan(23/8).

I USA har hårdare fängelsestraff i själva verket visat sig ha motsatt effekt. De gör det svårt att återintegreras i civilsamhället, och när familjemedlemmar och vänner försvinner bakom lås och bom spär frånvaron på den sociala instabilitet som våld och brottslighet redan skapat. Hela grannskap vävs samman med straffapparaten, och utanförskapet cementeras även för de som inte är involverade i kriminalitet.

Det faktum att vissa sorters kroppar räknas som misstänkt kriminella – i grunden – används för att försvara allt mer hänsynslösa förhållanden både innanför och utanför fängelserna.

I sin bok ”Everyboy: A Book About Freedom”, från 2021, skriver Olivia Laing om framväxten av den amerikanska fängelsestaten. De allt längre straffen har ingenting att göra med rehabilitering, skriver hon, utan ”They were in the business of generating unreformable bodies”. Det faktum att vissa sorters kroppar räknas som misstänkt kriminella – i grunden – används för att försvara allt mer hänsynslösa förhållanden både innanför och utanför fängelserna.

ANNONS

Kränkningarna av grundläggande rättigheter som möjliggörs när vissa sorters kroppar räknas ut på det här sättet exemplifieras av visitationszonerna som nu är uppe som förslag i den svenska valrörelsen, där polisen ska kunna muddra personer även utan konkret misstanke om brott. Ett liknande verktyg användes under flera år i New York under namnet stop-and-frisk, fram till 2013 då en domstol beslutade att den rasprofilering som var en central faktor när polisen valde ut personer att stoppa gjorde metoden konstitutionsvidrig.

Ingenting hände med brottssiffrorna efter domslutet – stop-and-frisk var en symbol för ”lag och ordning” men hade ingen mätbar effekt på kriminaliteten. Däremot fick den många unga svarta, muslimska och latino-killar att ständigt känna sig otrygga och utpekade i det offentliga rummet.

USA:s fängelse-abolitionister – de aktivister som motarbetar straffapparatens utbredning – brukar fråga vad det egentligen är vi vill ha ut av fängelsestraff. Den tongivande forskaren Ruth Wilson Gilmore har noterat att det enda säkra resultatet av att sätta en person i fängelse är att denne inte kan åsamka någon skada utanför fängelsets murar medan hen sitter inne– men vad händer efteråt?

Om välfärdsprogram som stakar ut vägen bort från våld och kriminalitet saknas, om rehabilitering och förebyggande arbete faller bort som de gjort i USA, då återstår bara inlåsningen som självändamål. Hämnd: ett simpelt svar på komplexa problem. Kan inte Sverige, med sin historia av ambitiöst och kreativt samhällsbyggande, bättre än så?

ANNONS

Kira Josefsson är kulturskribent och översättare, bosatt i New York.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Abortfrågan och transfrågan hänger ihop

LÄS MER:USA blir allt mer militariserat

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS