Jahopp, då var det krig igen. Det är såklart alltid krig någonstans, men jag menar någonstans nära. Det känns dessutom som att det är på ond väg hitåt.
Ska jag på djupet rannsaka min skit är detta min yttersta skräck: tänk om vi måste göra någonting! Alltså något riktigt, något analogt, något mer än ens vanliga slö-stalkande av gamla klasskompisar på Facebook eller försök att hänga med i säsong 87 av Real Housewives Of Beverly Hills.
Att förverkliga oss själva medelst elsparkcykel mellan ett jobb där man knappar in ettor och nollor i något system som gör nån i Liechtenstein sketarik och ett hem där det står på väggen “Home is love” är vi mästare på.
Hur blir det med det underbara livet om det blir krig? Ska vi behöva göra saker som att gräva en asdjup grop? Sikta älgstudsaren mot någon som ser rysk ut? Jag måste ha missat den dagen på hemkunskapen.
Hittills har vi inte mobiliserat oss. Vi är inte direkt på väg ner till fronten för att hjälpa till. Förutom Carola då. Vi skickar pengar: “Ta vad som helst bara ni inte kommer hit och smutsar ner mitt trädäck”. Vi jämför Putin med Hitler och förväntar oss ett hedersdoktorat i statsvetenskap för vår skarpa analys.
Att förverkliga oss själva medelst elsparkcykel mellan ett jobb där man knappar in ettor och nollor i något system som gör nån i Liechtenstein sketarik och ett hem där det står på väggen “Home is love” är vi mästare på.
Avståndet till det riktiga eländet är ett mentalt spa att vila i. Men för varje centimeter konflikten rör sig hitåt börjar det snarare likna omklädningsrummet i den kommunala idrottshallen, än Sankt Jörgens Spa.
Ett folk som är sämre rustat för krig behöver man inte leta efter – Vi är redan här. Alla våra grannländer stod upp för sin sak förra gången en despot med drömmar om sitt rikes fornstora glans var ute och härjade. Vi stod bara kallsvettigt och såg ner på våra träskor medan vi pekade i riktning Norge.
Jag menar inte att dra ner stridsmoralen, men jag minns vilka killar det var som ville göra lumpen. Om ryssen har med sig Xbox och en back Monster energy vet jag åtminstone ett tjugotal soldater som skulle byta sida direkt.
Då är de ändå proffsen. När jag tvingas ta till vapen hoppas jag för er skull att ni befinner er på ett helt annat postnummer, duckandes.
Det är vår paradgren: Att ligga i framstupa sidoläge och hålla käften. Det är klart som fan att vi var bra.
“Men vi klarade ju en pandemi”, kanske någon invänder. Ja, genom att göra ingenting. Det är vår paradgren: Att ligga i framstupa sidoläge och hålla käften. Det är klart som fan att vi var bra.
Blir det krig här behöver vi vård, mat, vatten och skydd. Sådana konkreta saker som Moderaterna säkert redan har hunnit sälja ut till Carema. Tacka fan för att vi inte hann sälja ut militären. Det hade varit riktigt rörigt nu när alla skulle välja sitt förband online och sitta i zoom-möten med netgeneral24.com för att få handgranater utskrivna på länk.
Det jag är mest orolig för är att Putin ska dundra in i vårt svenska luftslott; att våra mjuka värden ska bli nedprejade av leriga tanks av riktig plåt. För även om det kan kännas en smula barnsligt att prata om fred och frihet när någon skjuter en i magen, så är det i slutändan vi som har rätt. Men vem ska man säga det till när man sitter i ett fångläger utanför Örkelljunga och längtar hem till sin podcast?
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:”Bevara skiten som den var när Håkan Mild hade hår”
LÄS MER:Jag hade hellre dött av ålder vid 31 än titta på ”Mello”
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
